Aftonbladet – 8 november 1860, sida 3

af det ljushaf som genomströmmar den. Från det med målningar prydda taket hänga massiva bronskronor med otaliga ljus, mångdubbläde af de magnifika. trymåer, som äro placerade i det praktfulla rummets begge ändar. En lång rad af höga fönster, skilda från hvarndra af präktiga marmorkolonner, lemna utsigt öppen öfver parken. Alla gardiner, draperier och möbeltyger äro af mörkröd sammet. Om någon anmärkning skulle kunna göras, är Idet den, att der nästan är för mycken förgyllning. Midtati denna sal äro två aflånga bord pl:serade, på femton alnars afstånd från hyarandra, begge öfverdragna med grönt kläde. I Det ena är rouletten, det andra trente-et-unbordet. Ingen må tänka sig ett spelbord, omgifvet af förtviflade ansigten. Under de trettio år jag studerat de tyska spelnästena har jag icke Tsett en enda våldsam scen, icke hört ens ett Tiimmerskri. Hvad jag sett har med några å obetydliga undantag varit mera ömkligt n sorgligt. Der inträffa visst skakande katastrofer, men sällan inom spelbusets område. Bankens agenter hålla skarp utkik på alla drörtvifade fysionomier, hvilka se utatt kunna slömma sig nog långt att kompromettera bankens anseende genom att publikt uttrycka sin förtviflan. Kring borden stå tättpackade massor af folk if båda könen, hvilka till det yttre se ut som fina ladies och gentlemen. Det är visst sannt att många af dem se bleka och förstörda ut, men man är ju vid en badort, dit de besökande förmodas komma just för en dålig selsas förbättrande. Några hafva en ful. kurkaktig uppsyn, men vi känna mången sederlig gentleman, som blifvit begåfvad med on sådan. Några äro blossande röda, men hettan i rummet är kanske orsaken dectill, och hvem som helst kan väl dessutom blifva litet het om öronen, vid åsynen af spellyckans vexlingar. De fleste se leends, eller bkgiltiga ut, och de vackra -damerna kokettera. Det högsta målet för vår uppfostran är ju dessutom att kunna dölja de passioner, som storma inom oss, och det fordras en skärpt observationsförmåga för att kunna genomskåda den slöja af antagen likgiltighet, som betäcker denna olyckliga bops upprörda sinnen. Midt på bordet, framför de begge croupiererna, ligga högar at guld i pappersrullar, eller guld och sifvermynt, uppstaplade midtemot hvarandra. Hela bordet är dessutom ötverströdt af guld och silfver: de pointerandes insatser. Så många af dessa som rymmas fitta omkring bordet. Det är vanligen de gamla mästarne, och deras spe! är intressantast att följa. Många af dessa hafva små tryckta annotationskort, der de med ett nålstygn, efter hvarje drag, utmärka om det var rödt eller svart. Det är ett dåraktigt nöje, eburu ansedt af stor vigt, att söka utleta det system, hvarefter slumpen går till väga i detta spel, för att derefter uppställa vissa reglor till spekulantens ledning. Det enda säkra systemet för att vinna torde dock vara det banken följer. Intet högljudt prat förnimmes i denna sal; der hviskas blott. En kyrkas stillhet är der parad med en balsals glans. Endast öfverstepresten i detta oheliga tempel vågar tala högt, och elfenbenskulan höres glida öfver duken, tills den stöter emot några metallstift innan den faller ned på sin plats. Det monotona taites votre jeu (gör eder insats) rien ne va plus (ingen point mer) trente deux, noir, pair et passe upprepas från morgon till qväll. Äf ven pengarna falla utan buller på uet gröna klädet, då de kastas till den som vunnit af eroupierns öfvade hand. Dessa croupidrer äro alia lika. De hafva ett slappt bulldoggsansigte. De aflönas för dag eller för år. De som förstodo roulette fingo, då spelhuset öppnades i Homburg, 120 pund sterl. om året, och de som förstodo trenteet-un fingo 160. Efter 1848 höjdes deras aflöning till 200-och 250 pund sterl. De fleste af dessa menniskor äro ruiuerade spelare eller personer utan all framtid, som icke känna förödmjukelsen af sitt nya yrke. De äro föraktade och hatade af kunderna. Deras herrar betro dem icke mer än det allra nödvändigaste; de bevaka dem noga och sätta andra skurkar som spioner öfver dem. Icke desto mindre bruka dessa karlar röfva röfrarne. En af dem hade t. ex, den vanan att taga en pris snus efter hvarje drag ur en snusdosa, som stod framför honom. I botten af dosan var något kådigt ämne, ty så ofta dess egare s.atte den på en e:kel eller dubbel louisdor. lef denne fastsittande derunder. En annan begagnade mycket höga och .styfva kragar, och ingen undrade på att den gamle croupiörn alltjemnt behöfde tumma och jemka på ina obeqväma kragar. Vid hvarje jemkning !yckades han dock att smuggla ett guldmynt 5akom dem, hvilket halkade ned i ett gebäng som han bar utanpå skjortan. En af croupiererna ställde till en stor villervilla genom att iterapa de guldrullar, som begagnades af bansen; han stöpte runda blyrullar och stämplade omslaget med bankens sigill, af hvilket ban nade tagit ett aftryck. Sedan den tiden äro zuldrullarne öppna på midten så att guldet synes. Dessa croupierer utgöra dock en underordsad del af bankens stab; de flesta af dessa somma frn Paris. Hvar och en vet att de io bankörens handtlangare och misstror dem. henne om. Vid doktorns aflägenande följde nonom Skuldfrid. Då de befunno sig allenaj: ;salen, räckte han benne ett bref med de orden: Om ni har något intresse för brefskrifva-(: en, så förmå honom att icke tillbringa nät1: