Aftonbladet – 8 november 1860, sida 3

icke hört den på så länge. Just som denna önskan, först dunkel, sedan bestimd, stod för henne, hördes ett sakta prasslande ilöfhäcken nedanför bennes fönster. Skuldfrid spratt till och blickade dit. Hade Gud hört hennes skygga bön, eller var det hennes onda öde om gick hennes önskan till mötes. Se der ee. fråga som vi icke kunna besvara. Det säkra var att Lothard stod der så blek och med en blick full af det innerligaste deltagande fästad på henne. Skuldfrids drag öfvergötos af detta rosenskimmer, som en behaglig känsla alltid framkallar. Hon böjde sig något ned och smålog het vänligt emot Lothard, då han aftog hatten och helsade på benne. Det har varit en mycket sorglig tid, denra rom flytty, sade ban. Mycketn, stammade Skuldfrid. Nu är ju all fara förbi 2 Ja, Gud ske lot I Också har jag infunnit mig här för att bedja er om en sak., Och det vore ? Att medan pligt och känsla ännu hålla er vid den sjukas säng. unna mig, som endast på afstånd får dela er oro, att få skrifva till er och att erhålla åtminstone några ord till tröst. Hans begäran ledsagades af en blick så ömt bedjande, att Skuldtrids svar blef ett: Ja., Några minuter derefter bade Lothard afiögsnat sig och Skuldfrid smög med tysta steg ned utför trappan och in till modren, som ännu sof med handen hvilande i Ahkerneys. Ett par timmar sednare infann sig doktorn hos den sjuka, vid hvars läger han fann Aberney. Doktorns ögon dröjde med ettspörjande uttryck på fru Smidts drag, iäiksom han der velat läsa hvad som passerat. En gång under det han gjorde henne några frågor, förändrade han tonfallet i rösten, så att den erhöll ett helt och hållet olika uttal. Vid ljudet deraf spratt den-sjuka tll och betraktade honom bäfvande; men emot henne log ett främmande ansigte, som omöjligt kunde bafva något samband med den röst han erinrade