Aftonbladet – 8 november 1860, sida 2

anden, general Guiod, finner man, att franka regeringen på allt sätt uppmuntrar och understödjer dem. Vi återgifva här det hufvudsakligaste af detta tal, såsom ettintressant bidrag till kännedomen om huru saken uppfattas i Frankrike och af den man som för närvarande leder dess öden. General Guiod yttrade: Hos alla folk, som gjort sig ett namn i bistorien, har man alltid hållit sådana öfninser, som haft för ändamål att utveckla medborgarnes styrka, vighet och skicklighet att begagna vapen, i stor heder. Om jag ej fruktade avt väcka löje genom att gå alltför långt illbaka, skulle jag erinra er om, att Homerus, skaldekonstens Fader, berättar om sina hjeltars krigiska lekar och beskrifver de pris, som voro utfästa åt de starkaste och vigaste; jag skulle kunna åberopa de olympiska spelen, der man med så stor ifver kämpade om en lagerkrans och segrarne erhböllo så lysande triumfer af det församlade Grekland; jag skulle tala om den romerska ungdomens öfningar på Marsfältet; men jag vill inskränka mig till vår egen historias lärdomar, viss på att intressera er genom att. tala om edra förfäders ära. t Det är alltid med stor tjusning tanken vänder tillbaka till chevaleriets tider. Behöfver jag väl säga, att torneringarne ej voro simpla fester, utan en allvarlig täflan, der hvar och en sökte utmärka sig? Man förberedde sig till dem genom långa och mödosamma öfningar, och om man besinnar, hvilken styrka och vighet det erfordrades för att röra sig och strida i dessa tunga rustningar, som vi nu för tiden knappt kunna bära några ögonblick; måste man beundra ihärdigheten hos de rid-dare, som vande sig dervid från barndomen senom oupphörliga ansträngningar och öfningar. Under det att den .unga adeln öfvade sig att, helt och hållet beklädd med jern, strida med lans, värja eller stridshammare, lärde sig tandsbygdens inbyggare och städernas borgare att handtera båge eller armborst, alla för ett gemnensamt ändamål: att högt och stadigt uppbära Frankrikes fana. Alltifrån den tidpunkt, som ,medelbart följde på kommunernas frigörande, uppmuntrade våra konungar korporationerna och borgrarne att bilda sig till bågskyttegillen. De insågo hela vigten af att ha en befolkning, som genom lång öfning gjort sig förtrogen med bruket af vapen, i stånd att sjelf försvara sina murar eller att, redan skicklig och disciplinerad, gå att uppställa sig under den kungliga fanan. Dessa gillen voro talrika och starka i det trettonde århundradet; de, som voro medlemmar af dem, buro titeln riddare af bågen, en titel, som bibehållit sig ända ill våra dagar. Då eldvapnen mångfaldigades, då de blefvo mindre dyra, mera handterliga, mera portativa, förvandlade sig många bågskyttegillen till bösseskyttegillen. Det uppstod då ett slags söndring mellan anhängarne af de nya. vapnen och dem, som förblefvo de gamla vanorna trogna. Det dröjde emellertid icke länge innan bågskyttarne sågo sig nödsakade att afstå från slagfältet och inskränka sig till att utöfva sin färdighet såsom en förlustelse. Bösseskyttarne tillväxte deremot för hvarje dag i betydenhet, och gjorde allt mer och mer anspråk på att våra armåernas . hufvudstyrka, ehuru de blott voro hjelptrupper. Krigsmännen dogo, träffade på långt håll af kulor från fiender, som de fordom föraktat och som de ej kunde gå på lifvet. En genomgripande, eburu långsam revolution försiggick i krigsvetenskapen. Bösseskyttegillena -voro också. från feratonde seklets början föremål för synnerlig uppmuntran. Underkastade speciella stadgar, som voro något olika i detalj efter särskilda lokaliteter, men i bufvudsaken lika, sammankommo de åtminstone en gång om året, vanligen i Maj månad, och slogo sig med ifver på öfning i skjutning. Man inbjöd hvarandra artigt i städerna att täfla i skicklighet; stundom försiggingo vid utomordentliga högtidligheter dessa täflingar mellan ett stort antal gillen, som ryckte upp på banan, hvart och ett med sin fana och sitt banår. I finnen, mina herrar, att idn af nationalmålskjutning icke är ny på annat sätt, än att den länge varit åsidosatt. Vid de ordinarie öfningarne utropades den, som träffade målet så, att han fullkomligt borttog det från dess stöd, till bösseskyttarnes konung; hans kunglighet var ej blott och bart en ärofull utmärkelse; den befriade honom för året från alla allmänna pålagor. Den, som blef kung tre år å rad, utropades till kejsare; han befriades från skatt för hela sin lefnad, och denna skattefrihet öfvergick på hans enka, när han dog. Då detta privilegium bestreds af skattkammarverket under Henrik IV:s regering, blef det stadfästadt genom ett kungligt edikt, hvilket bevisar, huru stor vigt man då för tiden lade på medborgarnes militära uppfostran. Det fortgick på detta sättet till revolutionen; endast att skyttegillena icke i allmänhet följde med de redan märkliga framsteg, som krigsvapnen gjorde under Ludvig XIV och Ludvig den. XV. De bibehöllo sina klumpiga musköter; för öfrigt tycktes införandet af stående armer lemna dem endast en biroll öfrig. Å andra sidan gjorde folkmängdens tillväxt, strängare municipala åtgärder för den allmänna säkerheten, lifligare trafik utomkring städerna samt jordområdenas dyrhet på många ställen starkt afbräck i gillenas öfningar. De försvunno nästan alldeles mot slutet af förra århundradet, då fruktansvärda krig togo ianOT RIE vr STATSNORETE STUEETESETORRESNSEEEe ra Nattens timmar hade ur svaghetens sköte utvecklat all den själskraft och allt det moraliska mod, som skulle komma att smycka henne för framtiden. Den första sorgen kom så häftigt, så oförberedt, och i ett ögonblick 322 Lol LÄ RS TTT tt daän halt Avnh