Aftonbladet – 8 november 1860, sida 2

Nattens timmar hade ur svaghetens sköte utvecklat all den själskraft och allt det moraliska mod, som skulle komma att smycka henne för framtiden. Den första sorgen kom så häftigt, så oförberedt, och i ett ögonblick då hon kände sig så lycklig, att den helt och hållet verkade som ett åskslag. Aberneys ord och den flydda natten, under hvilken han allvarligt talat med henne om den verld hvaraf hon kände så litet och hvilken var så full af smärta, hade väckt de slumrande krafterna i hennes själ. När Aberney tystnade, och Skuldfrid satt vid modrens säng och betraktade de för henne kära dragen, då hade eftertanken kommit oeh tillhviskat henne så mycket, som känslan förut icke velat lyssna till. Elden härdar stålet, lidandet själen. — Den första starka smärta Skuldfrid erfor, väckte til fullt lif hennes energi och förtröstan till Gud. Skuldfrid hade na klart för sitt inre, att med tårar och klagan vinnes intet, och derföre bad hon ur djupet af sitt hjerta: Fader, gif mig kraft att tåligt böja mig under din viljal Barnet hade blifvit qvinna. Detta tänkte äfven Wagner då han betraktade henne. Fram på förmiddagen återkom den häftiga yrseln, och då måst: Skuldfrid lemna rummet. Doktorn hade yttrat till Aberney: Under dessa anfall anser jag bäst, att endast jag och den gamla tjenarinnan äro vid den sjukas sida. Utan invändning, utan ett ord af missnöje öfver att hon ej fick stanna, lydde Skuldfrid; men i stället att som förra dagen sitta overksam och lyssna till de smärtsamma skriken, började hon att ordna hvad som behöfdes, och att ersätta Annikas plats i hushållet. — Aberney bad henne söka någon hvila; men hon skakade på hufvudet och svarade: Det är omöjligt. Tyst, med fullkomlig själsnärvaro och en aldrig hvilande omtanka om den sjuka, framlefde Skuldfrid sju långa dygn, under hvilka ej någon förändring egde rum i modrens tillstånd. Aberney och Tage hade med outtrött