Aftonbladet – 8 november 1860, sida 2

furstligt belöna er derför. Denna engel får icke drabbas af någon forg. Herr baron, min pligt såsom läkare uppfyller jag emot vän eller fiende, fattig eller rik; och edra penningar förmå ingenting öfver mig i detta afseende. Jag vet det och glömde .........sseerinv Att icke alla äro fala. Tyst, Wagner! Ni ser ju att jag är upprörd. Om den der qvinnan varit min egen mor, hade icke heunes sjukdom tillskyndat mig större ångest, än nu är händelsen, Men hvarföre lemnade ni henne? Derföre att min närvaro under natten var öfverflödig. Hvem hjelper dottern att vaka? Bör niej skicka någon af alla de qvinnor, som finnas på Kronobro, dit, för att bistå dem. Öfverflödigt; professor Aberney är der, och han, som med tiden får en slägtinges rättigheter, är äfven den ömmaste och omsorgsfullaste deltagaren i allt hvad som rörer invånarne på Ektorp. Man behöfde blott se med hvilken huldhet han behandlade den unga flickan, för att förstå det hon i honom eger en vän, ett stöd. Lothard satt tyst;. mörkret gömde i sitt sköte de skuggor, som doktorns ord framkallade. Tigande tillryggalades återstoden af vägen. Lothard plågade sig derunder med att återkalla hvad doktorn sagt om Aberneys ömhet för Skuldfrid. Med bitterhet anklagade han ödet, som ställt det så illa, att han icke fick vara med vid hennes sida. När doktorn den följande morgonen helt tidigt infann sig i enkans boning, blef han öfverraskad af att finna Skuldtrid alldeles förändrad till sitt yttre. Den prägel af hejdlös smärta, som återfanns hos henne föregående dagen, hade efterträdts af djup resignation. Man anade att hjertat ännu darradeaf samma ångest; men att hon nu med religiös ståndaktighet och undergifvenhet sökte bära den. Hela hennes väsende saknade denna slappa eftergift för sorgens slag; det vittnade om mod i pröfaingens stund, något som ingaf aktning.