Aftonbladet – 8 november 1860, sida 2

inska korrespondenserna i allmänhet; och påj samma gång vi skola gå i författning om att Helsingfors erhålla en fast korrespondent, hvars tillförlitlighet är oss till fullo känd, skola vi med största nöje meddela äfven de okända författarnes skrifvelser, för så vidt de röra sig kring fakta och innehålla verkligen motiverade bedömanden af personer och sakförhållanden. — Karlskrona Veckoblad meddelade för ej längesedan, att hos en hemmansegare i Nättraby socken blefvo hans hornboskap plötsligen angripna af irumsjuka efter att hafva betat på en mycket frodig klöfvervall, hvarvid ej minåre än åtta djur störtade innan hjelp tillkom. Nämnde sjukdom uppkommer ganska lätt, då boskapen med glupskhet förtär större qvantiteter foder, vare sig af grön klöfver, grön vicker eller grön råg, och ju fuktigare och spädare fodret är, desto hastigare inträffa de menliga följderna deraf.: Sjukdomen föranledes deraf, att det förtärda grönfodret med en förvånande bastighet utbildar kolsyregas och till så betydlig mängd i djurets mage (vommen), att den till en alldeles förfärlig grad utvidgas med påföljd att, om icke hjelp tillkommer, djuret innan kort tid störtar. — Allmogen har för sed att mot sjukdomen använda bränvin, som ingifves stundom i förening med kaffe; men icke sällan mera ökas än botas sjukdomen deraf. Ett godt medel är duschning med kallt vatten, än hättre är att drifva djuret ut i en sjö eller å och tvinga det att simma, men dessa medel finnas sällan nog hastigt till hands. — Ett förträffligt medel är att medelst troakar, införd genom huden i vommen på den punkt der den visar sig mest utspänd, afleda gasen genom den qvarsittande troakarslidan. Vanligen dröjer det icke länge derefter förr än djuret börjar idissla, då också faran är öfverstånden och sjukdomen häfd. Men sjelfva operationen kan dock medföra svåra följder, om den icke utföres af en sakkunnig person, ty anbringas ej troakaren på rätta stället, och införes i den rätta riktningen, såras lätt ädlare delar, som äro svårläkta. Osläckt kalk, uppblandad med vatten till en tunn emulsion, och ingitven V, kanna på en gång till ett större djur, är äfven ett godt medel. — Ett vida enklare och mera säkert medel är dock användandet af amoniak, hvilket der, som skrifver detta, redan för flera år sedan begagnat mot trumsjuka både hos nötkreatur och får, äfvensom mot väderkolik hos hästar, så vida den uppkommit af för stark utfodring. Två å tre matskedar amoniak, blandad i V, kanna vatten och ingifvet på en gång, är oftast tillfyllestgörande, och kan förnyas vid behof efter 1 å 2 timmar, men icke då mer än till balfva qvantiteten. Amoniakens verkan består deruti, att den, (likasom kalkvattnet) uppsuper eller dekomponerar kolsyregåsen. Starka gnidningar på buken med halmviskor, äfvensom måttlig rörelse, böra äfven användas, och det sjuka djuret bör sedan afhållas från allt förtärande af foder tills idisslingen återkommit och blifvit väl fullbordad. Har feber inställt sig. hvilket vanligen är fallet, bör åderlåtning ej försummas, icke heller användandet af laxermedel, om sådant. behöfs. Till hästar bör icke öfver 2 matskedar amoniak åt gången användas, samtidigt med lavemangen, gnidningen på buken och måttlig rörelse. Till får är I matsked i Y, stop vatten lagom. — Erinras bör att klöfverbetning allenast då är far. lig, om djuren antingen utsläppas medan klöfvern är daggfallen eller våt af regn, eller späd, och om kreaturen äro mycket hungiiga, eller icke vanda vid fodret.