Aftonbladet – 8 november 1860, sida 2

Förunderliga ödets skickelse, tänkte han. Denna qvinna har under loppet af flera år varit i min närhet; jag hade med ett ord kunnat störta henne och öfver hennes hufvud neddraga straff och vanära; och jag har icke anat, att den jag med en aldrig hvilande ihärdighet sökt, var mig så nära. Och nu — nu är det jag, som vårdar, som skall rädda henne ifrån död och vanvett, som förhindrat att hennes dotter upptäcker hvem hon är. Obegripliga gåta, som kallas öde. — Och dottern — detta barn, som på en gång utgör hennes straff, hennes bittraste lidande och hennes enda fröjd, hon är föremål för en Canitz kärlek. — Skulle verkligen fädernas missgerningar gå igen på barnen; eller är det en lek af afgrundens makter, som roa sig åt detta helvetiska spel af slumpen? — Sedan jag i min hand samlat händelsernas trådar, kan jag äfven efter mina planer spinna dem. Ettleende, olycksbådande och hånfullt, krusade doktorns läppar, och han tillade: Skuldbelastade qvinna, i mina händer hvilar nu din dotters öde; få se hvad det lyster mig att göra deraf. Håll! ljöd en befallande röst, och kusken, en äkta ryss, höll genast in de eldiga springarne. Wagner blickade upp och såg i halfdunklet Lothard, som höll in sin häst bredvid åkdonet. Med ett språng var han af dennes rygg och bredvid doktorn i droskan. Körl! befallde han kusken. Hästen ? vågade denne invända. S Den får söka sig hem,. eller ock taga vägen hvart han behagar. Kör nu bara. En smäll med piskan, och åkdonet flög framåt. Nå, doktor? sade Lothard. : Enkan är mycket illa sju7, jag har icke på hela dagen vågat lemna hennes säng. Och dottren? Är tröstlös. Modren tycks vara henne så kär, att blotta fruktan att förlora henne beröfvar den unga flickan förmågan att uthärda ovissheten af sjukdomens utgång. Jag vet mig knappast ha sett en större ångest än hennes. Ni måste rädda modrens lif, Jag skall