Aftonbladet – 6 november 1860, sida 1

SRJ ARE AVA DA DU EC UVASLULTGAR ALE AUIGRP R—— steveanmtmmv———— v— FOODS IA NR DEE TE ST SNAOETRESN från regeringsmaktens sida, som saken, utan att lugn och laglighet rubbas, kan bringas till en lycklig lösning. Kunde man förutsätta sådana i sanh mening konstitutionella tänkesätt hos den nuvarande regeringen, då skulle den med värma och tillfredsställelse omfatta den framställning utirepresentationsfrågan, som nyligen blifvit gjord af de båda folkvalda stånden, och den skulle äfven med nöje se, att en reformrörelse öfver hela landet gåfve ett på en cång loyalt och kraftigt stöd åt denna framställning. Af det sätt, hvarpå de. organer, som idkeligen prita ministeren och låta förstå, att de äro väl inis tierade uti bvad man tänker och önskar inom regeringssferen, sträfva att förekomma en sådan rörelse och söka förringa betydelsen af borgareoch bondeståndens framställning, vill det dock synas, som skulle det inom rådkammaren icke vara något öfverflöd på ettsådant konstitutionelt tänkesätt. Men då man förutsätter, att den ministeriella förtjusningsfebern icke kan vara tillräcklig för att i begynnelsen hämma den nya reformrörelsen,; främhåller man oförtrutet de der. partiella småförbättringarne: såsom det enda, som. man kan ba något honp : att ernå och det enda som slutligen en gång i tidernas lopp kan leda till ett större resultat. Man bör tillsvidare nöja sig — heter det — att agitera för införandet af årliga riksdagar och att möjligen kunna inverka på regeringen så mycket, att den. vid nästa riksdag använder sitt inflytande i konstitutionsutskottet,för att genom några rösters öfvervigt der åvägabringa framläggandet af ett representationsförslag, som kunde bli hvilande och för hvars antagande man sedan kunde agitera. Detta är ju lika snillrikt som praktiskt. Man tänke sig blott en reformrörelse, som hade till syfte att förmå regeringen att utöfva en liten påtryckning på ett par ledamöter i konstitutionsutskottet! Man tänke sig det stora nöje, hvarmed de privilegierade stånden, småleende öfver de illusioner, som man ännu en gång lyckats väcka, skulle befordra ett dylikt förslag till den eviga hvilan, och huru de skulle låta det dit åtföljasaf en hel mängd sådana förslag till partiella förbättringar, som innebure någon politisk betydelse! Vi skola en annan dag närmare granska uts:gterna för de partiella reformer, som kunna ifrågakomma och särskildt tillse, huruvida frågan om årliga riksdagar med bibehållande af representationens nuvarande sammansättning är af sådan betydelse, att den kan förtjena att utgöra föremålet för någon agitation. På det håll, der man nu så ifrigt förer dessa partiella reformer i munnen, se vi deri endast ett svepskäl. som tillgripits för att ha någonting att uppställa emot den nationella rörelsen för en genomgripande representationsreform. Det finnes på det politiska fältet två olika metoder att bekämpa en sak. Den ena består deri, att man öppet förklarar sig vara dess motståndare och gör gällande de invändningar man bar emot densamma. Den andra återigen går ut på att säga sig vara en varm anhängare af sjelfva saken, men att för hvar gång den på allvar kommer å bane förklara, att rätta tiden iöke är inne, att ingenting nu kan uträttas, att det är mera praktiskt att vänta och se tiden an o. s. v., och att föröka inkasta söndringsfrön samt iöfrigt inverka splittrande och förlamande på dem, som verkligen och på fullt allvar omfattat saken. De konservativa moftståndarne mot representationsretorm, hvilka följa den förra metoden, äro långt mera hedervärda och långt mivdre farliga än de grå vännerna till densamma. Detta sednare parti torde dock numera så helt och hållet ha s; elt ut sin roll, att något kraftigare och mera ihärdigt försök att återupptaga densamma icke i längden torde vara möjligt, isynnerhet om reformbestyrelserna genast frän örjan taga sig till vara för der. Det partiet eper ingen lifskraft, hvilket följer helt naturlig at dess brist på fast och lefvande öfvertygelse och på verklig färg och karakter. Man kän på de ringa återstående lemningarne deraf hos oss fullkomligt lämpa en gammal skildring: Bland dessa partier, såsom öfverallt der paruer gilvas, ser man då och då framskymta en egen parasitväxt eller rättare ett hybridum, ett mellanting mellan varmt och kallt, vått pch torrt, mycket och litet, liberslt och illiberalt, med ett ord mellan alla opposita. Denna roll är icke så svår, som man vanligen föreställer sig; dertill fordras blott litet iörstånd och ingen värma, samt dessutom nog kännedom af menniskorna, för att se, när de begynt något tröttna vid en strid. Då uppträder man med sitt mellanförstånd, förklarar ytterligheter finnas på båda sidor, säger gäspande: ,ingendera bar orätt och ingendera rättv, talar litet lögn och litet sanning om begge, låter alla förvänta någonting riktigt stort, gediget och praktiskt, som kunde sägas och skall sägas, men som aldrig blir sagåt, och har, när allt kommer omkring, icke åstadkommit någonting annat än att trassla in saken och göra sig sjelf litet vigtig. Italiens frigörelse är för närvarande i det allra närmaste ett fulländadt faktum. Om det så skall förblifva, eller om inhemskt: förtryck åter skall påtvingas Italiens folk med hjelp af utländsk vapenmakt, beror emellertid till hufvudsaklig del på den ställning de stora makterna intaova till det nvdanade italienska