Aftonbladet – 6 november 1860, sida 1

Italiens frigörelse är för närvarande i det allra närmaste ett fulländadt faktum. Om det så skall förblifva, eller om inhemskt: förtryck åter skall påtvingas Italiens folk med bjelp af utländsk vapenmakt, beror emellertid till hufvudsaklig del på den ställning de stora makterna intaga till det nydanade italienska konungariket. Att Ryssland, Österrike och Preussen icke se med blida ögon hvad som nu tilldrager sig på hbalfön, är alltför väl bekant. Frankrikes bållning är mindre klar, dess beherrskare är nu, såsom alltid, gåtfull, men man har dock anledving antaga, att om han ej med välbehag sett rörelsen i Italien, hade han ej utan invändning låtit den utveckla sig till den punkt, dit den nu kommit. Men Frankrike ensamt skulle näppelioen kunna skydda den nya italienska friheten mot de koaliserade despoterna. Det synes derföre vara England förbehållet, att kasta den afgörande tyngden i den ena eller den andra vågskålen., På hvilken sida dess styrande statsmäns sympatier ligga, torde icke vara så alldeles säkert. I England beror dock allting ytterst af folkviljan, och det är derföre med den största tillfredsställelse man finner den allmänna meningen i England allt kraftigare uttala sig för den italienska frihetens sak. Man inskränker sig till och med numera ej längre att påyrka ett strängt iakttagande af non-interventionsgrundsatsen. Förutseende möjligheten deraf, att Italien blir angripet, uppkastar man den frågan, orm England -har något intresse uti Italiens frihet, och om icke, för nyss antydda fall, Englands eget intresse bjuder det att aktivt ingripa i händelserna. Ganska bemärkelsefullt, äfven för öfriga fria stater i Europa, är det yttrande, som i afseende härå förekommer i den högt ansedda tidskriften Economist. Ett faktum