Aftonbladet – 3 november 1860, sida 3

Moster Sara slätade med några bastiga tag ut vecken på sin kjortel, tog nyckelknippan och trippade af ut i köket, för att med ett kort och lämpligt tal låta köksan veta hvilken klandervärd handling hon begått, genom att förstöra Gudsgåfvorna, Derifrån begaf sig Sara upp på sitt rum för att läsa litet i en religiös bok, tilldess hon lurade af och det blef kaffedags. Skuldfrid satt på förstugubrons trappa och kastade ärtor åt en flock vackra dufvor, som promenerade på gården. Tage stod stödd emot dörrposten och betraktade henne med en sorgsen blick. Skuldfrids drag hade under det hon matade dufvorua, klarrat, och hon talade nu till dem med en röst, som tydligt angaf att åsynen af dessa hennes favoriter betydligt förskingrat hennes dåliga lynne. De sista ärterna kastade hon åt dem med de orden: Se så, mina älsklingar, nu är det slut, slut. med den här glädjen; flygen nu, frie och glada! O, den som egde vingar, liksom I! Hon vände sig till Tage, räckte honom handen och frågade med ett vänligt leende: Hvad fattar vännen? Är han ännu grarse på mig? Tege fattade den framräckta handen med de orden; Allt mörkt och dystert viker bort, då Skuldfrid ler; och likväl skulle jag i detta ögonblick vilja gifva bra mycket om jag finge tala helt uppriktigt med dig. Skuldfrid reste sig upp och lade sin hand på hans arm, sägande: Visst får du det. Hvem skulle hindra dig? Du skall kanske blifva ond och ledsen.n Ledsen, Tage, det är möjligt; men ond på dig, omöjligt.n : Vi få väl se. Tag min arm och låt oss gå dit bort till klippans fot och sätta oss. Der kunna vigtala utan att bli störda, och der