Aftonbladet – 3 november 1860, sida 3

äfven helt anspråkslöst, försök att ställa oss i beröring med utlandets högre forstliga bildning och att, till en början, på svenskt område öfverföra några vanliga skogsvetenskapliga uttryck, bemötes med en skolmästaraktig bitterhet och hån. Kan svenska litteraturen ej tåla och ej tillegna sig den i andra länder utbildade forstvetenskapens terminologi, hurwskall I det då gå med införandet i landet af den så mycket omordade rationella skogshushållningen? — Uti sin nitälskan att utdöma öfversättvingens ordställuingar har, för resten, recensenten alldeles uraktlåtit att sätta något bättre i stället, hvilket dock varit alldeles nödigt, såvida ej recenzionen är beräknad att bilda en skärf uti offerkistan af negativ natur. Till genmäle mot tillvitelsen för de begagnade nya ordställningarne ber öfrerskttaren vidare få åberopa, att ifrån äldre tider har det svenska språket, i jemnbredd med en från utlandet hemtad vetenskaplig och teknisk bildning, tid efter annan upptagit en stor mängd af främmande ord och ordställningar. De döda språken bhbafra i rikt mått skattat till vetenskyspernas och de sköna konsternas nomenelatur; de utländska bensmningarne på många af våra verktyg, instrumenter, maskiner m. m. samt på dessas begagnande gifva ännu tillkänna från hvilket land man infört dem och i språket upptagit deras namn. Denna införsel varar ännu, och hafva vi helt nyligen bevittnat telegrammernas, lokomotivernas, railernas, sleepernas m. fl. förut okända benämnivgars upptagande uti sveneka språket (för att icke tala om det mesopotamiske Sprog samt de pecoralia, hvarmed den renlärige recensenten uti sin recension af den ifrågavararde öfversättningen tjelf serverar). Man eger att häraf draga den slutsats, att svenska språket ännu icke hunnit den ordrikhet, att man bör med scholastisk ensidighet bortsparka nya ord, då sådana finnas nödiga för att beteckna införda nya, allmänt nyttiga föremål samt för att ställa vår bildning i bredd och samband med de länders, som häruti föregått oss. Då skogsmennviskan låter landtbrukaren oqvald få behålla sitt pvyttiga nattguld, sin croisering, castrering, stallning, brunhöfabrikation, drilleultur, skomplöjning, grunddikning, m. fl. för den profane helt mystiska ordställningar, tillhörer det oek landtbruksmenniskan, om än den för närvarande skulle hafva något mera vind i seglen, att låta forstmannen cantastad få behålla sina hufvudoch bibenyttjelser,, sin durchsnittstillvåxt, ståndart, manbarbetsålder, växtfyllighet m. fi. för facket egendomliga ord och talesätt, helst dessa icke skäligen sätta någons finkänsligbet å prof. Visserligen är det en sanning, att skogshushållningen i Sverge både betraktats och behand: lats såsom ctt stjufbarn till modren Svea, men hittills har man dock icke förnekat den tin anlot i språket, och bör skäligen den finkänslige landtbrukaren bäri inskränka sina anspråk, äfren om han för närvarande kan räkna sig bland de mera gynnade barnen; han äfventyrar i motsatt fall att framkalla den oangenäma händelsen att nödgas lägga sin gödsel i eldstaden i stället för på åkern. Att i en öfversättning från ett sågutbildadt språk, som tyskan, återge en strängt vetenskapligt uppsatt skrift uti en så populär form, att läsaren ej en gång behöfrer besvära sig med något terminologiskt studium, har verkligen öfverstigit öfversättarena förmåga — må detta förlåtas en praetiens — men om äfven denna förmåga förefunnits, hade dock en skyldig pietet såsom öfversättare af en annans ord och memngar förbjudit att begagna den. Mot den utmärkta tillfredsställelse, gom den värde reeensenten — öfversättaren till straff och androm till varnagel — särskildt tillkännager med af Ströms mindre arbete i skogshushållnings har öfversättaren för sin del ingenting att erinra, utan tvärtom lyckönskar han 1 stället recensenten att hafra träffat en lärobok i skogehushållningen, som bättre än Hartigs konvenerar med hans forstyctenskapliga uppfattning och åsigter — den eger obestridligen den fördel, att vida lättare kunna inläras; men är åter meningen med detta opåkallade framhållande af Ström att sätta Hartig i bakgrunden, anser sig, på goda skäl, Ofversättaren föranlåten att i denna fråga vädja till den läsande allmänhetens sundare och mindre ensidiga omdöme. För aft ej längre uppskjuta införandet af ofvanstående, hvilket redan blifvit genom bristande utrymme fördröjdt några dagar, införa vi detsamma utan kommentarier, men förbehålla vår referent att vid tillfälle närmare belysa dess innehåll.