Aftonbladet – 3 november 1860, sida 3

hafva vi suttit så många gånger såsom barn, samtalande förtroligt. Jag tycker just att den platsen är egnad för att stämma mig mindre ogynsamt för hvad jag har att säga. Skuldfrid tog hans arm, och de vandrade af öfver gården och bort till en grönskande slätt vid foten af ett berg, som lik en jätte reste sig midt i skogen. Den mossbelupna granitresen lutade sin med dyerglika granar prydda hjessa något öfver gräsplanen, hvilken var liksom innesluten af bergets armar och skyddad deraf från nordanvindarnas oblida härjningar, Ifrån bergets spets hade man en fri och vacker utsigt öfver hela Junta gård och nejden deromkring. De båda unga slogo sig ned på en af vide sammanflätad bänk, som stod under en lummig hängbjörk, bvilken vuxit upp vid bergets fot, Nå Tagen, sade Skuldfrid, då han fortfor att tiga, du -hade ju något att säga. Jag har en lång stund väntat på att du skulle börja.s Tror Skuldfrid att Tage håller af hennen; frågade den unge mannen. Hvilken besynnerlig fråga, Huru skulle jag kunna tvifla derpå? Det oaktadt har du ej något förtroende för mig, Jeg är icke 1.u, såsom fordom, den vän med hvilken du utbyter dina tankar., Jo, Tage, nog är du alltjemt min vän, det vet jag för visso.n Och likväl har du hemligheter för mig? Skuldfrid böjde ned hufvudet och teg. Du har länge känt den der främlingen, och du har icke talat med mig om honom. Det kommer deraf, att jag ej gjort det till någon. Men detta uppförande är dig så olikt.o Ack ja, jag vet det, och-jag kan icke förklara orsaken. i En paus uppstod. Tage kämpade synbar