Aftonbladet – 3 november 1860, sida 3

(Insändt.) Huru skola inom ett tiotal af år härefter de offen liga gudstjensterna kunna bestridas af dertill kallad och vigda prester? Ordet prestbrist skall inom helt kort allt kraft gare göra sin sanning gällande och känbar. Unde det att den ene åldrige prestmannen efter den ar dre upphörer med sin verksamhet, antingen till följ af dödens bud eller ock: deraf atteden bräckliga å derdomen nödgar honom dragafsg tillbaka från wu öfvandet af sitt kall (?) blir antalet af dem, som me friskare krafter träda i de afgåendes ställe, allt rir gare. Då t. ex. inom Strängnäs stift för 25 Artil baka funnos ett antal af omkring 80 extra ordinarie: dels att supplera vakanta platser, dels att såsom bi träde stå vid de äldres sida, har samma antal små ningom sjunkit så, att år i851 voro att tillg flera än 40 å 50 extra ordinarier, ech nu vid 16 års slut bar numerären sjunkit till 27, hvaraf såson vicepastorer 11, vicekomministrar 7 och adjunkter6 Att i första hand denna företeelse orsakas af bri stande håg och kärlek för det dyra kallet hos nuti dens studerande ungdom, är väl satnolkast, såson ock att nyssnämnda brist har sin rot utimissriktning af barnens uppfostran i föräldrahemmet jemte der släppa religiösa anda, som råder vid de offentlig: läroanstalterna. Men desslikes finnas andra skäl, de der uppväcka svåra betänkligheter i den yngling: själ, som känner sig dragen till att arbeta i Herrans vingård. Han bäfvar tillbaka för sin befarade oför måga, att kunna lyckligt bestå uti nutidens oroande andeligarörelser och rätteligens leda dem. Ilan hörer, huru mången säger, att de närvarande irrlä. rorna och svärmerierna, hvilka, likt och olikt bära namnet läseri, mindre skulle framkallas, om uti landet funnes ett mera nitiskt presterskap. Men hat är ock af en fader, broder eller annan bekant, som redan i åratal bekiädt prestembetet, upplyst om de många skiljaktiga åligganden som från rresten äro oafvisliga och kräfva sin dryga tid. Ilan har ock kastat en blick på det yngre prester: kapets, komministrars och extraordinariers tryckands eko nomiska ställning, och detta sammanlagdt gör icke litet till, att föra honom till en znnän verksamhet i lifvet än den presterliga. Hvad det förra, eller pre stens åligganden beträffar, så äro synnerligen på den som handhafver pastoralvården, så mångahanda kommunens bestyr lagda, att den, egentliga själavårded får stå tillbaka. Soekenstämmor, om ämnen för bart embete helt främmande, med dervid ofta åtföljande protokollsutdrag, taxeringssammanträden, utskrifning af flerahanda slags betyg, de der icke beröra något hvall till prestembetet höreg, och andtHgen de ne mångdubbelt ökade stetistiska upp iftor med sina så betydligt utvidgade ministerialböcker, som med nästa år taga sin början — se der göremål, som ock oand; gängligen måste bestridas och taga bort en tid, hvik ken säkerligen mången, med kärlek för sitt kall, hellre skulle egna åt ett bättre utarbetande sf sin predikan, eller åt ett enskildt samtal till upplysning, till varning eller tröst i sina församlingsbocrs hem. Lägg nu härtill omsorgen för boställets behödiga PS KET SET ae aa sn Se ligen med sitt upprörda inre;slutligen återtog han: Tala om för mig huru du och ban lärde känna hvarandra. Vill Skuldfrid det?s sGerna. Säkert blir det mig Jlättste om hjertat sedan. Skuldfrid lade sin band i Tages och förtäljde nu om Lotbards och hennes första sammanträffasde samt alla de öfriga. Tages panna blef allt blekare och blekare, medan han lyssnade på Skuldfrids ord. Det var den första verkligt bittra stunden i hans lif. När Skuldfrid slutat, sade ban långsamt: vÄlskar du bonom ? Vid denna fråga, så enkel och för hvilken annan flicka som helst så lätt att fatta, sprang Skuldfrid upp och stirrade på honom, liksom han yttrat något rätt förskräckligt. Herre, min Gud, Tage, hvad är det du äger! utropade hon. Jag frågar om du älskar honom; om han ir dig mycket, mycket 2 Det har jag aldrig tinkt på. Jag tycker om att se och tala med honom, men detta är också det enda jag har klart fö: mig. Att ag aldrig för honom känt den inrerliga tillsifvenhet jag hyser för dig och farbror Aberey, är fullkomligt säkert. Nej, om man sale: Du får välja antingen att aldrig ee främi ingen, eller att aldrig se Tage: då valde! ag utan betänkande att aldrig se honom. Gud ske lofls utropade Tage och fattade äftigt hennes händer, dem han kysste. I deamma rullade en sten ned ifrån berget och ram till Tages och Skul!dfrids fötter, — Ovil-! orligen riktades deras ögon uppåt; men der I fvan syntes icke någon. Nu, goda, älskade Skuldfrid, mitt hjertas lam; nu är jag lugn och glada, sade Tage ch drog Skuldfrid åter ned på bänken bredid sig. I