Aftonbladet – 3 november 1860, sida 2

henne, tycktes vid återseendet vara ännu star kare och för hvarje timma blifva varmare På eftermiddagen gick Aberney in i sitt tum för att röka sin pipa och taga sig en mid dagslur. Under tiden sutto Skuldfrid och Tage allena på förstugubron. Har du på dessa år, vi icke sett hvaran dra, känt någon saknad efter mig ? frågade Tage och fattade Skuldfrids hand: Huru kan du göra en sådan fråga. Jag har hvarje våF hoppats att få träffa min rid: dare, men förgäfves; han hade öfvergifvit mig svarade Skuldfrid leende. Din riddare är och förblir jag alltid; men huru är det med dig? Är du fortfarande mit hjertas dame? För Skuldfrids själ framstod i detta ögonblick främlingens bild. Hon visste ej rätt hvarföre; men hon tyckte sig se hans blick helt sorgsen fästad på sig. Nå Skuldfrid, du tiger? Ack, käraste. Tage, nog är jag alltid densamma barndomsvännen; men när allt kommer omkring är jag väl för gammal att leka en jungfru från medeltiden, såsom jag gjorde förr, då jag benämndes ditt hjertas dame. ,Det var icke på lek, du gaf dig: det namnet, utan efter fejden med Canitz, då jag erhöll det bär. Tage skjöt upp de ljusa lockarna från pannan och pekade på ett bredt Minns du ditt löfte då, att förblifva mitt bjertas dame för hela lifvet? Skuldfrid kände sig orolig till sinnes, vid denna påminnelse af barndomsvännen. Hon befriades likväl snart derifrån genom Aberney, som trädde ut till de unga, åtföljd af moster Sara, som hviskade till systersonen, då bh noes blick föll på dem: Heire Gud, hvad de med tiden blifva för ett vackert par!