Aftonbladet – 3 november 1860, sida 2

framt icke hr Grandguillot förlorat sin inspiration, är det tydligt att ett:anfall på Sardi nien, hvars ställniog nu är så öppet hotande, och hvars nya förmätenhet att gifva Italien en konung är så misshaglig, skulle medföra ett fälttåg på halfön, hvari Österrike utan flotta skulle likna en hund, som i vattnet anfalter en utter. Denna artikel i Constitutionnel är sannolikt Napoleons lugna svar på demonstrationen i Warschau för den gudomliga rätten. Ju ti detta ögonblick är Napoleon ej vid lynne att tillåta Österrike att gå söder ut och ordna sakerna efter sitt behag i södra Italien. Han må älska Garibaldi mycket eller litet, så älskar han säkerligen ännu mindre de tre stormakterna och den lilla vintergata af fragmentariska suveräner som gamlats i Warschau. De må skrifva huru förbindligt som helst, s vet han dock ganska väl, att om det ej funnits någon Napoleon III, skulle något möte i Warschau ej hållits, och att de ej sammankommit för att rådpliga om hans välgång och framtida lycka, derom är han fullt och fast öfvertygad. Derföre svarar han med ett förud för Österrike att gå utom dess egna befästningar, samt genom att fogligt framkasta, att det brutit fredsfördragen i Zärich genom sitt upoförande mot Venetien, hvarom blifvit särskildt stipuleradt i detta dokurent. Det ligger en särskild betydelse i denna sista vink, såsom vi sannolikt komma att få se, om Garibaldi landstiger på Venetiens kust. Sådan synes ställningen vara. Den kan ejlänge ega bestånd. Nu är stunden således inne för Victor Emanuel. Om han ej griper detta tillfälle att jaga konungen af Neapel i sjön, eller, mera menskligt, i en båt, som går till sjös. så är han ej en man för sin tid. Några få ord, en hög befallning, en ny vändning i politiken kunna förändra allt. Italiens krona är värd ett kraftigt grepp, nu då, efter ett så tvifvelaktigt nappatag om densamma, hon är nog nära att åtkommas.?