Aftonbladet – 1 november 1860, sida 2

Aberney, som förorsakat det; men det var likväl icke den käre lärarens bild som oupphörligt återkom för hennes minne, utan främlingens vackra och svärmiska drag. Andra dagen gick som den första, och äfven den föreföll Skuldfrid ofantligt lång, ehuru hon hade alldeles obeskrifligt mycket att syssla med sina dufvor, foglar och öfriga fjäderfän, hvilka alla stodo under hennes uppsigt, och som hon nu på länge icke kunnat vårda sig om: Tiden blef oaktadt allt detta lång, och hvad än värre var, hon tyckte att allt hvad hon gjorde var tråkigt. Aftonen fann henne åter vid det öppna fönstret med hufvudet stödt i handen. Hon höll just på att fråga sig sjelf hvarföre hon under dessa dagar så envist hållit sig inom grindarne på Ektorp och icke vågat sig utom dem. Det var helt visst derföre att doktorn förbjudit henne att anstränga sig. Så långt hade hon hunnit i sin sjelfpröfning, då ifrån stranden hördes en vacker manlig röst sjunga en högst egendomlig sång, liknande en folkvisa; men icke en svensk eller finsk, utan en som blifvit diktad under en mera glödande himmel. Skuldfrids blick riktades dit, hvariirån sången kom, och hon såg en ensam roddare i en båt, hvilken helt långsamt gled. utåt den spegelklara vattenytan af viken. Det är han, tänkte Skuldfrid och följde med ögonen efter båten. Afständet var för stort att kunna urskilja dragen; men hela gestalten gaf tillkänna att det icke Var någon af allmogen deromkring, såframt icke sången redan gjort det. Ännu sedan båten försvunnit bakom en framskjutande udde, nådde de aflägsna tonerna Skuldfrids öra; och lång! efter sedan de förklingat genljödo de i hennes själ. Dagen derpå, när det led emot aftonen, vandrade Skuldfrid ut genom gårdsgrinden