Aftonbladet – 1 november 1860, sida 2

Verldens uppmärksamhet har snart ett par månader varit riktad åt mötet i Warschau? mellan Rysslands och Österrikes kejsare samt Preussens regent. Man har uttömt sig i gissningar, huruvida det skulle lyckas den österrikiske kejsaren att försona sig med den ryske, huruvida en ny helig allians skulle kunna af honom åvägabringas, eller hvilka ämnen som eljest skulle blifva afhandlade. Monarkerna och diplomaterna ha strängt undvikit att gifva svar på gissningarne; men öfverallt intränga numera tidningarnes Argusögon, och i Independance Belge har således blifvit i tillfälle att meddela följande intressanta upplysningar om de trenne frågor, som de tre furstarne afhandlat: De tre frågor, hvilka, som det synes komma att vid sammanträdet diskuteras, äro den italienska frågan; den ungerska frågan, till hvilken den polska ansluter sig, och den orientaliska frågan. Öfver den första — den italienska frågan — synas Ryssland och Österrike redan ha blifvit ense. Kejsar Alexander synes genom återkallandet af sin beskickning i Turin och genom att sända sardinske ministern i Petersburg dess pass, ha velat ingå på den österrikiska politiken i afseende på halfön. Men denna öfverensstämmelse är mera skenbar än verklig. Kejsaren af Ryssland har, då han afbröt sina diplomatiska förbindelser med Victor Emanuel, så snart denne suverän intågade i konungens at Neapel stater, velat gälda en tacksamhetsskuld. Han kunde nemligen ej glömma huru under kriget på Krim, Ferdinand II var den ende regent i Europa, som visade sympatier för kejsar Nikolaus. Alexander II har derföre ansett sig vara skyldig sin faders minne att ej vidare underhålla diplomatiska förbindelser med den furste, som gick att bidraga till Ferdinands sons afsättning. Men denna protest kommer säkerligen ej ait hafva andra följder. Emellertid komma troligen bär stora bemödanden att göras för att förmå Preussen att följa Rysslands exempel, och från Turin återkalla herr Brassier de Saint Simon. Jag tror mig ej våga för mycket, då jag försäkrar er, att dessa bemödanden skola blifva fruktlösa, och att Preussen icke kommer att återkalla sin legation i Sardinien. Se här hvaruppå jag grundar denna mening. Utan tvifvel har Österrike vid dessa försök den italienska frågan i sigte; men från Rysslands sida går detut på någonting helt annat, nemligen att återvinna det inflytande som denna makt fordom utöfvade öfver Preussen, och som nu synes ha öfvergått till England. Hr Brassiers återkallande skulle, från denna synpunkt betraktadt, vara ett sympton. Om hr von Manteuffel ännu vore konseljpresident, så är ingen tvifvel om att de diplomatiska förbindelserna med Sardinien,ögonblickligen skulle afbrytas. Men under ministeren Hohenzollern—Auerswald—Schleinitz kommer herr Brassier — i trots af den skarpa not, som kabinettet lät tillställa grefve Cavour vid underrättelsen om inryckandet i de Neapolitanska staterna — att förblifva på sin post. Detta vill säga, att det lhgger det liberala Preussen om bhjertat att förblifva på god fot med England. Preussen har äfven ett annat skäl för att bibehålla sin beskickning i Turin. Att isolera konung Victor Emanuel i Europa skulle vara att kasta honom helt och