Aftonbladet – 1 november 1860, sida 2

stärka de regeringar, sorh börjat bli rädda för någonting sådant. Att depeschens offentliggörande i de preussiska bladen nästan omedelbart följde på dess öfverlemnande i Turin, tillkännagifver ännu tydligare den egentliga afsigten dermed. Preussiska regeringen har mer än en gång förklarat sig vilja omgestalta de nationella förhållandena endast på den lagliga reformens väg och med iakttagande af bestående rättn. Men ett sådant mal skulle lika väl kunna uppnås, om denna regering mindre talade för tyska furstarne om deras rättigheter än om deras pligter; om hon bögt och inför hela verlden visade dem de faror, för hvilka det splittrade fäderneslandet är blottstäldt, och lade ansvarigheten på deras skuldror; om hon trädde fram med klara, politiska ändamål, och så, att nationalkänslan kunde vinna en hållning och kraft, som den söker, men ibland alla nu bortkomna förbållanden icke kan finna. Men så som nu allt går till, drifvas vi planlöst fram emot ett krig, hvilket de tomma demonstrationerna och uppsökandet af ofruktbara allianser i utlandet slutligen göra oundvikligt, på samroa gång man genom det skarpa betonandet af den formella rätten vid hvarje tillfälle stärker de tyska regeringarnes suveäna inbilskhet och envishet. Under sådana förbållanden vinner en pessimistisk opinion dagligen allt fastare fot. Och när ändtligen len af våra statsmän så mycket fruktade, och just deraf framkallade sammanstötningen med Frankrike inträffar, då först börja underhandlingarne med de tyska staterna rörande försvaret, äfven då naturligtvis under iakttagande af bestående rättsförhållanden. Motståndarens sammanslutna krigsmakt, hvilken med vanlig slagfärdighet raskt rycker framåt, stöter då på ett kaos. All god vilja, all hänförelse, hvarje oerhördt offer från nationens sida — allt detta är redan på förhand bortkastadt. Ännu en gång får nationen då smaka alla de bittra erfarenheter, som ett utländskt herravälde vid detta århundrades början beredde henne. Då skall nationen befinna sig på samma ståndpunkt, från hvilken den nyaste itaienska rörelsen utgick. Hon kommer då i tillfälle att uppfatta sitt mål och sina medel, ej längre efter folkrättens fundamentalprinciper, utan efter den jernhårda nödvändigheters kraf.