Aftonbladet – 1 november 1860, sida 2

de sorgsna tankarna liknade lätt öfvergående strömoln. Följande förmiddag förklarade doktorn att foten var fullkomligt bra; men att Skuldfrid skulle vara försigtig med att anstränga den. Han tillade med sitt förbindliga leende: Mina besök såsom läkare äro nu öfverflödiga; men jag hoppas att ni tillåter mig att någon gång höra efter huru min patient befinner sig. . Innan Skuldfrid hann svara, bugade han sig och lemnade rummet. Tvenne dagar hade förgått, utan att Skuldfrid lemnade gården eller trädgården. Den första hade hon hela förmiddagen arbetat helt flitigt med modren. Hon hade läst och öfvesatt, såsom vanligt. Hon hade hela två timmarna spelat; men då modren bedt henne sjunga igenom åtskilliga nya sånger, hade hon svarat: Jag kan icke sjunga i dag.o På eftermiddagen drog fru Smidt sig med sitt arbete tillbaka i sitt rum, och Skuldfrid funderade en stund på att gå ned i lilla byggningen och sätta sig att väfva; men Annika förklarade att bennes fot alldeles icke stod ut med att trampa den flerskaftade väfven. Resultatet blef att Skuldfrid tillbringade hbela eftermiddagen med att pyssla om blomsterrabatterna i trädgården och på gården, samt att ansa sina många blomkrukor m. m. När det led mot afton, flögo hennes ögon ifrån gårdens blomsterrabatter till den smala skogsvägen, hviken man kunde se från gården; men på den syntes icke någon lefvande varelse. När Skuldfrid sent om aftonen, sedan alla lagt sig, satt vid fönstret och blickade ut öfver nejden, förundrade det henne att hon för första gången i sitt lif funnit dagen lång. Säkert var det tomheten efter