Aftonbladet – 1 november 1860, sida 2

Den not, hvarmed preussiska kabinettet besvarat sardinska cirkuläret, synes ej hafva frambragt någon synnerlig verkan hvarken i Turin eller ens inom Tyskland, för hvilket land den egentligen lärer ha varit beräknad. Sjelfva tidningspressen i Berlin yttrar sig derom på ett sätt, som tydligen ger tillkänna, buru nedstämda förhoppningarne på den nya regeringens så mycket omordade liberalism numera blifvit, och vittnar om den ovilja, hvarmed man betraktar styrelsens yttre politik. Så yttrar sig t. ex. National-Zeitung om berörde statsbandling på följande sätt: Den af oss nyligen meddelade preussiska depeschen, daterad Koblentz den 13 Oktober, saknar hvarje praktisk betydelse. Här afgifves icke någon i sedvanliga diplomatiska former affattad uttrycklig protest emot Kyrkostatens och Neapels införlifvande; det uttalas ingen hotelse att emot dessa åtgärder vidtaga andra; de diplomatiska förbindelserna afbrytas icke; inga bestämda mått och steg förespeglas, i fall piemontesiska regeringen skulle förfara på samma sätt emot Venetien. Man uppställer derpå ett slags analogi mellan Tysklands och Italiens förhållanden. Preussen, heter det, är långt ifrån att vilja bestrida den nationella idns höga värde; denna utgör fastmer en väsendtlig och öppet erkänd driffjeder till vår politik., — Men hvilken himmelsvid olikhet i förverkligandet af denna ide. Denna dygd, som känner och utöfvar alla budorden i folkrätten, denna rättskaffenhet, som aldrig stapplat, men också aldrig kom-mit till något resultat, framhåller här sin spegel för den syndiga genialitet, hvilken med en oerhörd framgång öfverhoppat alla dessa skrankor, samt lexar upp henne i den strängaste mentorston. Fråga vi oss nu, hvilken verkan denna statshandling må kunna utöfva, så har den till Turin ankommit alltför sent, att man der hunne behjerta dess lärdomar och vända om. Man. skall der upptaga denna demonstration på samma sätt som alla de föregående, hvilka. väl vittnat om ovilja, men icke om förmåga att i handling visa densamma. Man skall tilläfventyrs fråga, hvarföre icke Preussen hellre återkallar sin minister i stället för attlåta honom utan bestämdt ändamål föra ett så förolämpande språk. Man skall finna Preussen ännu mera tastkedjadt till Österrike, och sålunda hvarje frediig öfverenskommelse med. Tyskland ännu osannolikare än hittills; och: nödvändigheten af ett närmare anslutande till Frankrike skall sålunda ännu starkare göra sig gällande. Efter att ha yttrat åtskilligt om Preussens förnållande till England, och huru engelska pressen vwästan enhälligt önskat drottningen lycka att ha sluppit ur den tyska atmoösferen, tortfar tidningen sålunda: Dylika tillkännagifvanden, utan den ringaste nytta, tjena blott till att stöta för hufvudet de inom hela Europa nu en gång afgjordt herrskande Iberala sympatierna och ge vind i de franska seglen. Man inser icke blott i Italien, utan äfven i England och annorstädes, att vederbörande i Paris, med all deras bottenlösa sjelfviskhet, likväl begripa folkens verkliga intressen, och att dessa icke böra mätas efter en grå teoris formella synpunkter, icke vridas. i led efter en traditionell måttstock. Men oafsedi allt detta, bar den från Koblentz utgångna depeschen en särskild betydelse för Tyskland. Ja, man irrar sig måhända icke, om man antager, att dess annars obegripliga ändamål är att söka i denna riktning. Man vorde mota den omisskänneliga återverkan, som den italienska rörelsen utöfvar på Tyskland, förstöra illusionen om att en analog utveckling förestode oss, samt uppmuntra och