Aftonbladet – 29 oktober 1860, sida 3

Monumentraserieot; Att efterverlden reser minhesvårdar öfver sora personligheter, hvilkas minne fortlefver välsignadt och äradt sedan stundeas intressen för längesedan bleknat och förgätits, är en skyldig gärd åt det stora, det upphöjda i mensklighetens Men att förtaga denna hyllning all bety delse genom att slösa den utan urskilving i tid och otid öfver alla möjliva mer och mindre utmärkta personer och på mer eller mindre lämpliga platser är ett helgerån, som icke nog allvarligt kan beifras. Och det vore sorgligt om det monumentraseri, som i Tyskland tagit så våldsam fart, skulle komma att gripa omkring sig äfven här i Sverge. . Så har knappast den för hela svenska folket glädjande och upplyftande minnesfesten öfver Gustaf Wasa försiggått och ett nationalmonument blifvit invigdt åt hans minne i Dalarne, platsen för hans energiska strider för det skenbart omöjliga, förr än det från Westerås ropas om ytterligare ett Wasa-monument! Hvarföre just i Westerås? Skulle monumenter resas öfverallt der han höll en märklig riksdag, ett tal, en räfst, eller der han utförde en minnesvärd handling så blefve ju landet alltför rikt af Wasamonumenter och det första, betydelsefulla, af nationen med jubel resta, blefve undanskymdt, ja nästan betydelselöst. Att resa ettisteneller jernmonument öfver en riksdag är ju ocksåen besynnerlighet. Att Birger Jarls staty står der upphissad på en kolonn uppå en föga lämplig plats, medan Carl XIII tronar på hufvudstadens skönaste och förnämsta torg vittnar heller icke särdeles om urskilning och smak. Hade man väntat femtio eller blott tjugogår med den sistnämnde sta