Aftonbladet – 20 oktober 1860, sida 2

gelo och fick skurar af ka tesc er och bomber öfver sig, så att folket i Santa Maria trodde, att striden åter börjat. Det är nästan otroligt hvilken , ängd döda som skola begrafvas; men i denna rayon, der vårt begrafningsmanskap så ifrigt besköts, begrofvos 190 lik, bland dem 16 af de våra. De skola dock troligen ej länge fortfara ned Cetta röje. I går eftermiddag kunde man från bergshöjderna vid S:t Angelo sc stora konvojer lemna Capua och täta kolonner marschera till Gaöta. Jag kan i sjelfva verket ej inse huru de efter det misslyckade förtviflade anfallet härom dagen kunna tänka på att synnerligen länge hålla sig qvari denna position och afvakta de piemontesiska kolonnernag ankomst. Garibaldi har visat, att han rullkomligt kan mäta sig med hela den neapolitans:a styrkan, och han skall ej dröja länge, innan han fullföljer sina framgångar. Icke att han skulle vilja krossa hufvudet mot Capuas murar, som man tyckes vänta sig, men det fins andra utvägar att drifva dem ut ar deras position, äfven imnan piemontrsarne ;nlända norrifrån. Det var lyckligt, att neapolitanarne gjorde sitt försök, ty de illvilliga, okunniga och rädda blefvo förskräckta öfver att vi ej togo Capua den 19; likasom om: vi skulle ha basuner att blåsa omkull Capuas murar med, och likasom om det någonsin varit vår plan att anfalla Capua! Den 6 Oktober. Ingenting nytt någonstädes längs linien de sista båda dagarna, undantagandes de vanliga kanonskotten på allt, som visar sig inom båll för fästningen och batterierna på andra stranden. Ej heller har det varit en väderlek att uträtta någonting uti. Vi ha ea regelbunden dagjemningsstorm, som fortfarit oförsvagad i 485 timmar med strida regnskurar. De stackars soldaterna vid förposterna slita ganska ondt, och det skulle varit ännu värre för dem, om de ej nästan öfverallt funnit utvägar att uppresa kojor af torra majsstjelkar, med tak af qvistar och vinranksgrenar, på hvilka det är rik tillgång. På samma gång vår position blifvit mycket mera aktningsbjudande genom segern den! 1 Okt. — vårt Inkerman — har likaledes vår politiska ställning förunderligen förbättrats sedan förra veckan. Brådskan med min militära korrespondens sista posten gaf mig ej tid att vidröra politiska ämnen. Söndringen mellan. Garibaldi och piemontesiska regeringen, hvilken varit den allmänna trallen i Europa under den sista månaden eller tre veckorna, har mycket öfverdrifvits eller alldeles ej begripits. Det var Garibaldis fienders och falska vänners gemensamma verk, betydligt understödt af den okunnighet, som råder i Europa rörande de förändriogar, hvilka egt rum i Italien. Då Garibaldi åter ställde sig under Victor Emanuels fana, gjorde han det, såsom ban alltid gör, uppriktigt, trofast och utan någon arriere pensege. Han gjorde det, d rföre att han var öfvertygad, att detta var enda sättet att göra Italien till ett helt. Han vacklade aldrig i denna öfvertygelse, utan har arbetat för detta syftemål. Den, som känner Garibaldi, vet, att den dag han skulle börja tänka annorlunda, skulle han utan ett ögonblicks dröjsmål säga det. Denna politiska hängif. venhet för Victor Emanuels namn såsom symbolen för den italienska enheten har blifvit mycket starkare genom personlig bekanskap och har antagit så till sägandes karakteren af en personlig tillgifvenbet för il 7 galanwomo. Att denna personliga tillgifvenhet ej sträckte sig till konungens ministrar, är fullkomligt sannt, och ej heller kunde det vara annorlunda, ty utom andra personliga skil, som hela verlden känner, fanns det i sednare fallet en egen antagonism i den fösterländske chefens och krigarens ställning och i den statsmans, som står i spetsen för ärendena under så kinkiga förhållanden, och som uteslutande verkar genom diplomatiska underhandlingar. Men att ett enda ögönblieck till följd af denna nästan oundvikliga antagonism inbilla sig en brytning mellan Garibaldi och Vietor Emanuel, vore att göra alltför hastiga slutsatser. Ännu större okunnigbet om Garibaldis karakter visar det dock, då man se: en bekräftelse på denna slutsats i det faktum. att sådana män som Mazzini, Bertani m. fl. äro här, och att några af dem till -och med ha befattningar. Garibaldi har stått på vänskaplig fot med dessa män; han har samverkat, men aldrig. legat i tvist med dem. Han är hvarken den man, som frångår sin öfvertygelse för någons skull, eller den man, som förnekar en vän af några politiska betävkligheter. Hans fiender frambhöllo dessa mäns närvaro såsom ett bevis på, att han höll på att beträda en ny bana, och dessa män, som hade sina egna planer, gjorde allt sitt till, för att styrka verlden i denna tro. Häruti låg hela det onda. Ehuru åsigten var a!ldeles falsk. var det intryck, den gjorde utomlands, så dåligt, att det till slut skul!e ha skadat Garibaldis ställning, om ej omständigheter inträffat. som minskat det onda. Garibaldi, som befann. sig vid armån, hade, såsom man vet, anförtrott Bertani regeringen i Neapel, och denne: framgick så raskt på sin egen bana. att Garibaldi, då ban erfor det, bestöt aflägsna honom, hvarigenom han undanröjde ett af de stora klagomålen om sig. Men hvad som mer än någonting annat visar, att Bertani hade alldeles hka litet inflytande som någon annan på Garibaldis allmärna politik, var att, äfven innan Bertani bli!vit afskedad, Garibaldi skref sitt svar på konungens sista bref, hvari han, under upprepande af sin förra förklaring, att han ej kunde samverka med Cavour, försäkrade sig vara redobogen att lyda alla befallningar, som konungen kunde gifva honom. Detta svar skall sannolikt göra saken klar och reda den. Redan ha, såsom man vet, de piemontesiska trupperna stridt under Garibaldis befäl. Konungen är i Ancona och skall sannolikt snart vara mycket närmare. Ang Ag RR RAR