Aftonbladet – 3 oktober 1860, sida 3

Ng STARR TESEN. Or ER Se 0 rum. De anmärkningar, för hvilka utskotiets förslag varit utsatt, kunna delas i två slag, nemligen så ana på hvilka jag ville tillämpa uttrycket om de bekant: bockarn,e och sådana, som hafva några, om än icke fullt tillräckliga skäl för sig. Jag skall till en bör jan uppehålla mig vid det förra slaget. Då jag sist hade ordet, tror jag mig hafva visat hurusom ett fullkomligt misstag föranledt den af er talare framställda invändning, att K. M:t, i händelsc rikets ständer beviljade en grundfond för den före slagna allmänna hbypoteksbavken, kunde komma at: I göra ändringar i de hufvudgrunder, på hvilka samms bank skulle byggas. Teke desto mindre har denna vändning sedermera blifvit af en annan talare fram för mig upprepad. I anledning af cn annan anmärkning, har det biifvit tydligen ådagalagt, att de före slegna författnipgarne, en gång antagna, icke kuvvs utan regeringens och ständernas medgifvande förän iras. Detta har dock icke hindrat att i samma hän: seende anmärkning blifvit ånyo framställd. Det går visserligen an att, såsom yrkadt blifsit begränsa hypoteksbankens verksamhet genom att be: stämma ett maximum för de lån, som hypoteksbarken skalle få upptaga; men en sådan begrässning står cke tillsammans med den rättighet, som både komin och utskottet velat åt hypoteksbanken förbehålla, alt ensam upptaga lån och utgifva obligationer, tör hvilka säkerbet i jordegendom förskrifves. Att, på sätt jemval yrkats, oktroyera banken evdast för en id af 40 år, låter sig alldeles icke göra, De lån med tre fjer. edels procents årlig amortering, som hyvoteksbanken skulle utlemna, komme icke att återsäldas förr än efter 40 års förlopp; men man vill 781 icke upplösa banken innan den; blifvit öppnad. Om pågon tidsbestämmelse skall sie, måste den vara sådan att banken eft r en viss tids förlopp, t. ex. 40 sr, icke vidare får utan ny oktroy verkställa ytterli sare upplåning. Hvad som yttrats om den förmenta ofantliga vtda, om skulle vara förenad med statsoblig tioners öfserlemnande till hypoteksbanken, och äfventyret ai iessa obligationers utsläppauvde i rörelsen, bevisar en last att de, som hysa dessa farbågor, antingen icke zenomläst förslaget eller ock missförstått dess me ing. Komiterade hafva icke åsyftat annat än att obligationerna skulle 1 gga inlåsta i hypoteksbankens örvar och icke kunna af banken användas i innat all. än vå alla öfiiga utvägar till förestående liqvilers verkställande saknades eller då banken komme stt upplösas. Man har dessutom alldeles förbisett, utt, evligt förslaget angående hypoteksbankens uppäitande, bankens styr lse skulle kunna, då den såkvade egna medel, antänds statsobligationerne åsom bypotek för lån. Häraf synves huru angelägen man varit att söka förebygga dessa oblisationers utsläppande i allmänna rörelsen. Någon öÖrlust för staten kan icke gerna uppkomma i annan händelse än om hela landet vore: ruineradt. På det att de åtta millioner statsobligationer, hvilkas utgifvande till bypoteksbanken är ifrågasatt, skulle få utseende af en verklig grundfond, har det varit nödvändigt, att medgifva bypoteksbanken någon, om ock den inskränktaste, dispositionsrätt öfver dem. Det är väl sannt att obligationerna kunna af hypoteksbanken otlemnas, men i händelse så sker, eger staten rätt att erhålla pari-liqvid, och derföre äro de i hypoteksbanken deltagande föreningarne kollektift ansvariga, en ansvarighet, som väl en hvar borde anse fullt tillräcklig. Komiterade hafva trott sig begagna en lämplig utväg, då de föreslagit, att obligationerna skulle vara ouppsägbara å innehafvarnes sida, och detta utgör ett oundvikligt vilkor, på det staten icke måtte behöfva att ständigt hålla en summa af åtta millioner riksdaler till riksgäldskontorets disposition. Alla i detta hänseende yttrade farhågor sakna således giltig grund. Då man funnit organisationen af den föreslagna hypoteksbanken så föga tillfredsställande, har man förmodligen tyckt, att hypoteksföremingarne på ett särdeles förträffiigt sätt bedrifvit sin upplåning. Det kan derföre vara skäl att här erinra om det allmänt kända förhållandet att, då en af våra hypoteksföredingar för några år sedan uppträdde med låneoperationer på Londons penningemarknad, detta skedde på tt sådant sätt, att svenska krediten fick sitta emel-: an. Detta är ett obestridligt faktum, och det utgör cke någon hemlighet att i den inbjudning till låneanbud, som nämnda förening lät utfärda, begagnades ordalag så tvetydiga, att lånet i England ansågs vara ett svenskt statslån. Jag frågar huruvida icke under sådana förhållanden staten, om icke af andra käl, åtminstone af omtanka för sin egen kredit, bör träda emellan? Sedan den hypoteksförening, hvarom jag talar, indragit en del af lånet, och den gjorda upptäckten om de tvetydiga uppgifterna i prospekten, föranledde ett fall i obligationernas kurs, passade föreningen på och återsöpte en stor del af obligationerna, å hvilka kursen sedermera än ytterligare fallit, så att de för närvarande uoteras flera procent lägre än den kurs, efter hvilken återköpet skedde. Jag vill om denna operation icke säga mera än att den var onaturlig. En annan hyposeksförening har under lång tid upptagit lån på kortare tids uppsägning och lemnat ut lån till delegare på 40 års zmortering. Likaledes en onaturlig och dertill i hög srad äfventyrlig operation. Kan man under sådana örhållanden påstå, att det icke finnes någonting, om här berättigar statens meilankomst, eller att skäl saknas till en åtgärd, som endast åsyftar att ullvägabringa större kontroll öfver hypoteksförenin sarnes verksamhet? Hvad som blifvit yttradt derom, att förslaget skulle innebära ett monopol, anser jag höra till dessa tomma ord, med hvilka man vill hin:ra nyttiga reformer. Hvad är det som blifvit be-ärdt? Jo, statens garanti för den föreslagna hypoeksbanken till ett belopp af åtta millioner riksdaler, ;eb tördelarne af denna garanti skulle komma rikets amtliga jordbrukare till godo; och vilkoren dertört itt hypoteksföreningarne skulle genom en enda inåttning, hvars förvaltning de sjelfva finge med biräde af ombud från regeringens och ständernas sida randhafva, upptaga de lån, som för föreningarne ådanefter erfordras. Hvad finnes väl i detta, som an kallas eller ens har skeuvet af monopol? Och 11 hvilkens förlust eller skada skulle det förmenta uonopolet syfta? Från flera sidor har man likväl riktat anmärkninar emot föreskriften ett hädanefter ingen hypoteksrening vidare skulle få upptaga lån eller utfärda obliationer. För den praktiska nödvändigheten af ett 30 pt förbund anser jag redan tillrkekliga Ikäl vara aförda. Jag vill söka att äfven ur principiel synankt försvara ifrågavarande stadgande. Redan nu rv det icke icke hvem som helst tillåtet att utgifva ryckta eller graverade, till innehafvaren ställda för.ndelser, betalbara å vista. Det får endast ske i iverenståmmelse med lagen för enskilda banker. sån det då ligga någonting ak särdeles orimligt derMr att sådana förbindelser, ställda på en viss tids mortering, icke få utfärdas annorlunda än på grund f eo utaf ständerna och regeringen antagen 2? Det ena står i full analogi med det andra. an har sagt, att det vore synd, om dessa enskildta lag förmenades en fri verksamhet, . som mången åbg kunde leda till fördelaktiga låneoperatiouer. År et då tänkbart att ett enskildt bolag någonsin skulle sra i tillfälle att anskaffa penningar på bättre vilkor u dem, som af hypoteksbanken kunde betingas? fen antag att ett dylikt fall inträffade, eller att en .obehöfvande bypoteksförening, förlagd till ea små: Samma 7 de till civildepartementets bränvinskontrolibyrd