Aftonbladet – 2 oktober 1860, sida 2

iljan,den-vidtberömda sjön, som dessa tvenne agar mer än någonsin gjorde skäl för beämningen Dalarnes öga; — intet moln skyme dess blick; klar, lugn och leende låg den pegelblanka ytan utbredd mellan de hägrande tränderna, och längst i bakgrunden såg man ollerön med sin hvitnenade kyrka och öfer densamma det höga och blånande Jessuna-berget, eller Middagsberget, som det här allas, emedan solen står midt öfver detsamna då den är på middagshöjden. Från Jesundaberget räknadt, är borizonten åt norr egränsad af. blånande ,bergshöjder, icke så äldiga som det förra, men dock af omvexande konturer och respektabla dimensioner. Vedanför denna ram ligger nu Mora kyrka ned sin spetsiga och fina spira, omgifven af äcka byggnader och lummiga trädpartier, och ramför densamma åt vester en långt utskjuande udde, på hvars yttersta spets Utmelandsnonumentet aftecknar: sig emot den mörka akgrunden, medan dess nyskapade trädplanering som-små dvergar omger det stora minet, hvilket de i en framtid. skola beskugga. vängre bort åt norr kröker sig den vidtberömda Jalelfven emellan buskbevuxna stränder och ipptager den från Orsasjön kommande ÖOrelfven, för att gemensamt med-den kasta sig it i Siljan på andra sidan om socknen, det vill säga åt Örled. Längre bort åt norr ser man den vackra Orsasjön med. blånande berg ill bakgrund, och emot deras dimmiga färgon aftecknar sig Orsa kyrkotorn skarpt och vestämdt . samt ger en -hvilopunkt åt ögat. som med tjusning irrar hän öfver den hänföande taflan. Långt bort åt nordvest ser man på den ljusare färgtonen hos. bergen, att en väg öppnat sig, och det är derifrån som Dalelfven kommer ned ifrån Elfdalen, för att emellan höga, af flysand bestående strandbädlar, skynda ned till sjön. Sådan var, i kortbet beskrifven, lokalen för festen, och den, som sett den, skall medgifva att en ståtligare svårligen kunnat uppletas. På fredagseftermiddagen sågs nu den ena stora båten efter den andra glida fram öfver den spegelklara sjön och föra högtidskläddal skaror hän till Mora strand. Der kommo Leksans-karlar och kullör — der kom folk från Sollerö och Rättvik, alla högtidsklädda och med glad förväntan talande utur de merändels alltid öppna och ärliga anletsdragen. Kullorna med små dalplantor vid handen, och ännu mindre kripper, (så kallas småbarnen) uti kunten, eller den bekanta påsen på ryggen, ty man hade gått man ur huset för att få se prinsarne och festen. Stora skaror af kärror med rödoch grönmålade stolar rulla .ned från Orsabackarne, och i hvarje kärra sitta tre å fyra personer uppstaplade beh skaka erbarmligt på den dåliga vägen, men det är detsamma, bara det går. Alla de ankommande styra. sin gång till prostgården, der en ståtlig äreport af granris götisk stil, och uppförd af bönderna sjelfva, väntar de höga resande. Äreporten är prydd med konungens namncebhiffer utåt vägen, och Dalavapnet inåt gården, — alltsammans: måladt af en Rättvikskarl, som varit elev utaf konstakademien och visar utmärkta anlag för målarekonsten. På toppen af äreporten blåser den svenska flaggan, och på sidorna flera mindre flaggor med de bekanta dalpilarne i kors på röd botten. Öfver förstuguqvisten till prostgården sitter en dekoration, bestående af Östergötlands och Dalarnes vapen med hertiglig krona öfver, och på hyar sin sida af ingången stå tvenne höga och smärta granar med grenarne qvar uti topparne och be-l hängda med hertigarnes namnehiffer i blått fält, omgifna af kransar och guirlander af lingonris. Sådan ser prostgården ut, der de höga resande skola logera, och liksom för att påminna om den gamla tiden, stå bakom boningshuset tvenne bodar af hög ålder, byggda uti den bekanta Ornäs-stilen, med öfverskjutande loft och uppförda af väldiga timmerstockar, på hvilka de 3 å 400 åren knappast kunnat åstadkomma så mycket som en springa en gång. När de höga gästerna omkring klockan 7 på aftonen ankomma till prostgården, är hela gården — och den är icke liten — alldeles uppfylld af folk, dock mest af allmoge, som med ganska hjertliga, fastän kanske något oöfvade hurrarop helsar dem välkomna. Den ena resvägnen efter den andra rullar nu ned i byn, och snart samlas alla de resande af rang, ibland dem ständernas deputerade, till supe bos prosten, der ortens honoratiores presenteras för furstarne. Mareschallerna, som skola upplysa gården, tyckas icke: vara riktigt medvetna om stundens högtidlighet, ty de flamma till ibland som små vargögon, — men det betyder mindre än intet, ty fullmånen står midt öfver Siljan och åtager sig i stället en illumination, som försilfrar hela sjöns bakgrund och utbreder ett magiskt ljus öfver alla föremål. Längre fram på qvällen kommer nu Dalregementets musikkår uppmarscherande och uppstämmer sin musik utanför på gården. De höga gästerna komma ut på förstuguqvisten, helsa derifrån ännu en gång folket, gå ned och blanda sig i dess leder samt språka obesväradt med karlar och kullor, hvilka lika obesväradt besvara det till dem ställda talet och dua de höga gästerna af jertans grund. Prins Oscar förebrår kullorna skämtsamt att de begagna balsdukar och icke ina ursprungliga hufvudbonader, och får till svar ett hjertligt och klingande skratt samt tt: inte ä de vi som börjat med det, ska lu vettal Prins August tyckes mest intresserad af musiken, som nu för andra gången pelar upp ett potpourri utur Den svaga silann, hvaruti cancan-melodien tvenne gånger örekommer, och det tar sig lustigt nog ut tt se de allvarsamma dalmasarne och kulorna taga ihop i ring och stampa takten i nånskenet på gården efter den lättsinniga jarisermelodien. Och så är den dagen slut, och man går em till sitt logis, under det att man inom ig ber Gud, att vädret måtte blifva lika vacert i morgon, och medan man här och der hörnen och ur stug rna hör de egendomPE TR ch hh PM mn KR KA CD Kg PT) CR KT --K RT JL vr Re