Aftonbladet – 2 oktober 1860, sida 2

2,195 lån med-17,451 rdr 50 öre rmt. — Under tiden från den 1 Juli 1859 till samma dag i år fälldes inom Jönköpings län 1508 räfvar, 11 mårdar, 2 hillrar, 1 utter, 3 lekattor, 17 örnar, 24 ufvar, 200 ugglor, 170 hökar, 16 glador och 1 falk, summa 1953 rofdjur, för hvilka i skottpenningar tillerkänts 4767 rdr. — — Den för hufvudstaden vigtiga frågan om åtgärders vidtagande för tillvägabringande af en förbättrad gatuläggning här i staden torde i morgon förekomma till slutligt afgörande hos sockenstämmo-nämnden. Ärendet her, såsom bekant. är, för. några månader sedan varit behanladt å sockenstämmor::a, men som samtliga församlingarne icke blefvosense om någon enda punkt i öfverståthållareembetets afgifna förslag, så har nämnden sin beslutande-rätt öppen i afseende på förslagetsvalla punkter. Kool a Klagomålen öfver vår gatuläggnings beskaffenhet äro gamla och befogade; önskningarne om en förbättrings tillvägabringande således allmänna. Men klart är, att der man vill en förbättring, der måste äfven nödiga medel anvisas. Vi hålla oss derföre förvissade, att den myndighet, som i denna fråga utöfvar kommunens beslutande-rätt, ej skall vägra sitt bifall till de föreslagna bidragen från hufvudstadens innevånare för denna deras gemensamma angelägenhet: Ett par erinringar måste vi likväl göra vid det föreliggande förslaget. Det äskar beviljande för femton års tid af 13 öre förhöjning 3 hvarje bevillningsriksdaler för fastighet, och en ny afgift af 10 öre å hvarje bevillningsriksdaler å inkomst af lön, borgerlig rörelse eller annat näringsfång. Och dessa afgifter skola, under de 15 åren, beräknas efter 2:dra artikeln i 1858 års bevillningsförordning. Nu är det enhvar bekant, att ständerna helt nyss antagit en ny bevillningsförordning. som träder i kraft från. och med 1862. Densamma fastställer i många afseenden helt och hållet nya grunder för taxering och bevillningsberäkning. och skall, om eljest ändamålet med dess stiftande icke helt och hållet förfelas, åstadkomma en betydande omhvälfning i afseende på hvad som hittills i detta hänseende egt rum. ; Den oundvikliga följden häraf måate vara, att om man nu grundar afgifter på bevillningsriksdalern och vid deras uttaxering lägger till grund det förhållande mellan skattlagd inkomst och erlagd bevillning, som var faststäldt i 1858 års bevillningsförordning, så kan ingen beräkna huru stor afgift han i sjelfva verket åtager sig. I mindre grad och till och med i ganska ringa mån är likväl detta fallet med bevillningen af fastighet och lön, ty stadsfastigheterna ha redan nu i de allra flesta fall varit uppskattade till sitt verkliga värde och löneinkomsternas verkliga belopp kända. Ett bibehållande under den nya bevillningsförordningen af den gamla beräkningsgrunden förändrar alltså i sjelfva verket icke afgiftens belopp. Men helt annat är förhållandet med inkomst af näring och rörelse. Bevillningsprocenten derå bar hittills varit så orimligt hög, att taxeringskomiterna aldeles ioke kunnat uppskatta sådan inkomst till sitt verkliga belopp. Nu deremot nedsättes bevillningsprocenten, men ingalunda i afsigt att en mindre bevillningsafgift skall blifva erlagd, utan i afsigt att få inkomsten uppskattad till sitt verkliga belopp. Med andra ord: bevillningsafgiftens belopp skall otvifvelaktigt för de flesta näringsidkare blifva densamma, men den, som förut skattat för t. ex. 1000 rdr inkomst, kommer hädanefter att skatta för 2300 rdr. Man inser då lätt hvad inflytande detta skall hafva på en afgift, beräknad efter det i 1858 års förordning fasställda förhållandet mellan inkomstbelopp och bevillningsbelopp. Vi skola förtydliga vår mening med ett exempel. En person, vi vilja kalla bonom hr Å., som nu är uppskattad till 1000 rdrs inkomst, erlägger derför, enligt 2:dra art. i 1858 års förordning, 2, procent eller 25 rdr i bevillning. Gatuläggningsafgit å 10 öre på riksdalern utgör 2 rdr 50 öre. Samme mans inkomst, uppskattad enligt den nya förordningen, kommer efter all.anledning att antagas till 2500 rdr, derå bevillningen, efter 1 procent, såsom der stadgas, också utgör 25 rdr. Men gatuläggningsafgiften kommer, enligt öfverståthållareembetets förslag, då icke att utgå med 10 öre på riksdalern å dessa 25 rdr, utan uppbördsmannen gör följande uträkning: Hr A. kar 2500 rdr inkomst; 21, procent derå, enligt 1858 års förordning, gör 62, rdr; gatuläggningsafgift å 10 öre å hvarje rår — 6 rdr 25 öre. Vi förmoda att detta skall vara tydligt för enhvar, och att man skall inse att det här för hufvudstadens näringsidkare gäller att tillse, det de icke åtaga sig en afgift, som efter förloppet af ett år, eller så snart den nya bevillningsförordningen trädt i kraft, skall befinnas ha blifvit två och en half gång större än de för närvarande beräkna. Det synes oss derföre alldeles oundgängligt, att antingen det bifall, som nu kan komma ifråga att lemnas till den helt och hållet nya afgift, som bhfvit äskad, inskränkes till, exempelvis, 2 år, så att man blir i tillfälle att erfara det inflytande, som den nya bevillningsförordningen kan komma att utöfva på inkomstuppskattningen och huruvida det icke till följd deraf kan blifva nödvändigtatt fastställa ett helt annat afgiftsbelopp än det nu föreslagna; eller ock, om beslutet fattas för så lång tid som 15 år, best: mmelsen om 1858 års bevillningsförordning helt och hållet uteslutes och utbytes mot orden: gällande bevillningsförordning eller något dylikt. Skulle, emot all förmodan, följden deraf blifva, att recetten skulle efter ett eller annat j år visa sig blifva mindre än påräknadt varit, lära hufvudstadens innevånare säkert icke undandraga sig den förhöjning i afgiftsbeloppet, som kan pröfvas nödig. Att vid medlens beviljande fästes -det afj Må lingar. iffäågasatta vilkar Attil