Aftonbladet – 28 september 1860, sida 1

STOCKHOLM den 28 Sept. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) ; Berlin den 17 September. Tidningarne ha ej synnerligen noggrannt redogjort för national-föreningens i Koburg förhandlingar den 4 och 5 September, rörande den tyska konstitutionen och Italiens affärer. Den allmänna meningens riktning här i landet i afseende å de minnesvärda tilldragelserna i Italien harblifvit tydligt beh klart uttalad inom: nämnda församling, och jag anser mig derföre böra yttra några ord derom. . Jag skall blott i korthet omnämna debatterna den 4 September rörande den tyska konstitutionen och Tysklands framtida ställning till Österrike. ! Det var isynnerhet fråga om de förslag, som gingo ut på att Såsori national-föreningens program uppställa tyska rikets konstitution af 1849. Öm detta förslag antagits, skulle det gifvit feodalpartiets organer anledning till skrän och beröfvat församlingen preussiska regeringens sympati eller åtminstone tolerans. Församlingen undvek olägenheterna genom att fatta ett beslut, som i grunden inskränkte sig till att erkänna tyska nationens rättigheter enligt 1849 års Ikonstitution. Hvad Österrike beträffar, så förklarade församlingen, att dess tyska prövinser borde framdeles inträda i en nära allians med Tyskland, stödd på unitarisk grund? Man inser lätt, att detta beslut endåst var ett ;uppskof med en fråga, hvilken förr e!ler sednare bör rycka hela Tyskland med sig, såsom Kon gjort med Italien. Förhandlingarne rörande den italienska frå gan voro af större intresse. Å Den af utskottet föreslagna resolutioner var temligen öfverensstämmande :med det program, sow adopterats af emma regeringen efter mötet i Teplitz den 25 Juli, d.v.s: att noninterventionsprincipen skulle följas, så länge Österrike hade att kämpa mot Italien ensamt, och att den först då skulle frångås, i händelse Frankrike i sin ärelystnads intresse ånyo blandade sig i Italiens angelägenheter. Resolutionen uttryckte för öfrigt den liftigsste sympati för den italienska nationens ers hetsoch frihetssträfvanden. Flera amendementer, föreslagna af medlemmar från Stettin och Berlin, gingo ännulängre och åsyftade att utrycka ett anslutande utan förbehåll till den italienska saken. Slutligen ville en tredje fraktion afslå resolutionerna och alla amendementerna genom en motiverad dagorder. Detta sista, föga liberala förslag hade, märkvärdigt nog, äfven en berlinare till upphofsman. Det fanns således, såsom man finner, skarpa skiljaktigbeter, och man kan ej neka, att den mening, enligt hvilken Tyskland borde ha ett åtminstone indirekt intresse uti att understödja Österrike i ett krig för Venetiens försvar, hade talrika anhängare inom församlingen. Denna mening grundade sig till en del på farhågan, att förlusten af Venetien slutligen skulle medföra förlusten af det italienska Tyrolen och Triest. Komitens resolution försvarades med talent af föredragandeh, hr Brater, redaktör för en fidning i Mänchen. Han framhöll vigten af komitens förklaring, att det ej tillkommer den tyska politiken att föra krig, för att bevara Venetien åt Österrike, att Tyskland å andra sidan bade ett större intresse uti att ej tillåta en nv förstoring af Frankrike, men att det, till och med för den händelsen att Tyskland måste bekämpa nya inkräktningar af Frankrike, vore nödvändigt att tillse, det Tysklands vapen cj användes till att inyo förtrycka den italienska nationen, som med entusiasm rest sig för sin frihet och sitt oberoende. Denna åsigt bekämpades temligen lifligt å ena sidan af mnordtysk rne, hvilka ville kraftigt och utan förbehåll uttrycka sympatier för den italienska saken, å andra sidan af medlemmarne från södra Tyskland, söm voro böjda för en politik, hvilken ej helt och hållet öfverlemnade Österrike åt sig sjelf. Slutet blef, att man sammanjemkade åsigterna uti en motiverad dagorder, som upplifvade den af församlingens komitå vidsammankomsten i Berlin beslutade resolutionen af den 13 sistlidne Maj, ea resolution, som tttryckte lifliga sympatier för Italiehs oberoende, kraftigt protesterade mot Savoyens och Nizzas annexation och innehöll förklaring, att hvarje försök till inkräktning på det tyska området skulle stöta på motstånd af tyska nationen, som skulle endrägtigt offra sin sista blodsdroppe för sin rätt och sin ära. Detta blef resultatet af församlingens i Coburg förhandlingar rörande den italienska frågan. Deraf visar sig tydligen, att saken gått framåt i Tyskland under sista året. Till och med bland sydtyskarne vågade ingen höja sin stämma för återstillandet af Österrikes välde i Italion, för Preussens intervention