Aftonbladet – 20 september 1860, sida 3

om året. Detta skedde före 1855; sedan den tiden har han på ett landtgods några timmars väg ifrån Paris haft en hönshusbållning, i gång för omkring 100.000 höns, med nödiga tuppar och med i.det närmaste samma framgång, ehuru köttet icke mera hemtas ifrån slagterierna i Paris, utan från ett afdrageri eller löst slagteri som de Eoras sjelf. anlagt och låter drifva närmare hufvudstaden. Paris lemnar oupphörlig och stor tillgång på sådana hästar, som, utan att vara angripna af sjukdom, likväl råkat blifva ohjelpligt skadade, så att de icke. vidare kunna begagnas på vanligt sätt och måste slagtas. Sådana föras i mängd till de Soras afdrageri ooh slagtas efter konstens reglor. Blodet samlas sorgfälligt och säljes mot temligen högt pris till såckerbruken; hudarne afsättas till garfverieria; hufvuden, hofvar och senor till limkokerierns och blodlutsfabrikanterna; de större benen till svarfvare och knappmakare; de mindre till bensvärtsfabrikerna; märgen uttages hkvaäl förut och renas, så att den blir klar samt fri från all lukt och smak; den väsentligaste beståndsdelen af den fina munpomada, som doftar från toalettborden, har ofta hemtats ur gamla hästben. Af tarmarne spinnas strängar och tarmsnören; kort sagdt: ingenting af de gamla eller skadade hästarne går förloradt. Köttet hackas medi maskinkraft, rimsaltas, instampas i tunnor och försändes på jernväg till de Soras landtgård, att jemte korn och gröpe serveras åt egarens hundratusen höns. Vårtiden, sommarn och hösten, så länge Juften är varm, få de svärma fritt omkring på gårdens egor, likväl under nödig uppsigt; vintertiden bo dei stora salar, der en angenäm värma underhålles och der de ha lika obehindrad tillgång som utomhus på friskt vatten, sand och grus. Fastän de få färskt kött året om, värpa de mera inom hönshuset den kalla årstiden än den varma ute i fria luften. Deras kammar hålla sig beständigt röda, som är ett bekant tecken till trefnad hos fåglar med kammar, snablar, 0. d. Åtgången på hästar har under de sednare: åren stigt till 22 om dagen. De ora har äfven funnit att litet salt och svartpeppar ibland köttfödan bekommer hönsen särdeles väl. För öfrigt begagnas här aldrig kött af sjuka eller sjelfdöda djur, och icke, heller något som är skämdt; det förra skulle kunna förpesta hela hönsskaran, och det sednare. ger. äggen en alltför. lätt märbar osmak. Köttfastagerna förvaras derföre i ett slags iskällrar, der temperaturen knappast öfyverstiger fryspunkten, och köttet aldrig blir skämdt eller stinkande. Hönsen förtära det med begärlighet och värpa i hvad väderlek och hvilken årstid som helst. Hönshus och skjul äro anlagda på en tomtplats af omkring: 700 foti fyrkant eller egentligen 50,4000 qvadratfots yta; en gärd i midten bildar utfodringsplatsen; och är genom gallerstängsel skiftad i flera afdelningar, en för hvar hbjård. Hela höosskaran är nämligen fördelad i hjordar, efter åldern; ingen af dessa -hemfåglar är äldre än 4 år. De höns, söm nalkas slutet af 4:de året, insättas 3 veckor i gödstallet, der de fordras endast med korn; torgföras sedan, lefvande, i Paris. Inga höns tillåtas att kläcka; de många kycklingarne kläckas: här samtligen i rum, som hållas vid kläckningsvärma medelst ångrör. : En: mängd stäl ningar med hyllor bilda nästena; och mattor, som läggas öfver äggen, tjena att från dessa utestänga allt ljus. De ur skalen utsluppna kycklingartne för flyttas genast i särskilda kycklinghus, och nyvärpta ägg läggas i de tomma skalens ställe. En oupphörlig omsättning af unga höns är härigenom betryggad, och dessutom förblifva djurens fjädrer alltid fria från ohyra. Efter många jemförelseförsök med Shanghaeoch Kokinkinarasen samt de mest berömda Spanska, 0 5. v., har de Sora stannat vid den vanligaste europeiska rasen, såsom den för detta slags industri förmånligaste. Svart färg på messing, utan behof af silfverlösning: (Kunstund Gewerbeblatt fir Bayern, 1860.) Mer2z und Sökhne svärta messingen i sina optiska instrumenter nu, mera med en koncentrerad lösning af salpetersyrad kopparoxid: Blank kopparsvarfspån lägges i salpetersyra, som får lösa deraf så mycket hon förmår. I denna mättade lösning doppas de finslipade messingsstyckena, förut uppvärmda till omkring 35 grader C., samt upptagas och afbrännas öfver koleld. De visa sig först grönaktiga; men man afgnider dem med slitet linne, och förnyar indoppningen och afbränningen tills de fått den svärta man önskar. Till iördjupning af färgtonen gnidas de slutligen med olja. Ympvax af vattenglas. (Gewerbeblatt aus Wirtemberg. 1860, n:r 22.) Man sammanknådar vattenglas och finstött krita, eller också endast fint och rent vägdamm, till.en deg, och bestryker dermed okuleringseller ympfogarne. Degen blir snart stenhård och skyddar sedan stället mot all åverkan af väderleksskiften. Man bereder ej mer än som åtgår genast; och då blandningen sker kallt, så har man ej behof af några smältningsanstalter.