Aftonbladet – 19 september 1860, sida 1

na qväfvande oro, som förlamade Tyrrel då han betraktade Edvards söner, hvilka oskyldigt slumrande väntade en grym död. Det hemskaste ödel upptepade han med en röst som dairade af rörelse; ett förhållande sådant som vårt slutar vanligtvis i en afgrund.n Bort med denna fega aning!s utbrast den inspirerade unga qvinnan kraftfullt — ty det är så att männens skenbara svaghet stundom af ren oppositionsinstinkt gifver åt qvinnan fördubblad energi; — chvad fruktar ni för? Hänger olyckans gam öfver oss, så är det mig hans klo skall spänna. Genom attälska mig, sätter ni hvarken er framtid eller er ära på spel. ; Min äral... Måhända dock återtog Georg, hvars medfödda inneboende ädelhet så småningom fick makt öfver den frätande bämndkänslan. Ljug ickel fortfor den unga qvinnan, och m-d en oefterhärmlig gest, full af barnslig naivitet och älsklig qvinlighet, ålade hon bonom tystnad. Sordeuil måste sänka sin blick för den oemotståndliga kärleksblick som sökte hans. Martera, mörda en stackars qvinnalv tänkte han medlidsamt och ångravde, och lyftande sin höga, ädla panna mot den hönförande qvinnans smältande blick, hviskade han darrande: Och om jag hade bedragit dig, 0, Clemence? Bedragit! frågade hon, betraktande honom med bestörtning. Och om jag icke älskade er? Fru DEpernotz besvarade denna otroliga supposition med ett strålande stolt småleende, som bevisade med hvilken fulländning bämnåren genomfört sin falska älskarerol. Tänk er möjligheten att mitt mål varit er