Aftonbladet – 17 september 1860, sida 3

Hr Dålmali förklarade sig Icko hafva mycket at tillägga tillhr Cederschiölds utmärkta och upplysande anförande, men ville till besvarande upptaga någr: af grefve Sparres yttranden. Grefven hade sagt at han ville skydda familjerätten. Talaren-undrade hur änge grefven varit af den meningen: Vid förr: riksdagen var han nemligen en af dem, som yrkade på utvidgning af testamentsrätten, och denna trodde talaren vara ännu mera ingripande i familjens rätt Kunde icke förstå hvarföre, då man velat det ena man skulle motsätta sig det andra. Någon hadesagt och talaren ansåg det mycket troligt, att det i re servationen framställda förslaget tillkommit för att å ett korrektiv mot.den lika arfsrätten, och fann det mindre -vackert att man så der ville taga igen med enashanden. hvad man gifvit med den andra. Talaren fann det mycket klokt af grefven att hafva tagit till affisch ömheten. för bondeståndet — :det hade också lyckats; ty. bondeståndet hade!redan bifallitreservationen, derföre att man hade talat till dess känsla. Utaf de flesta domare, undantägandes hr 3refven, hade talaren hört att bördstvister kommo nest af afund och prejerilust, och icke af kärlek till jorden. Det finns deruti icke något poetiskt element, atan ett genomgående egoistiskt. Grefven hade sagt att bondeståndet vore det konserverande elementet inom samhället; talaren visste nog att bondeståndet har ett ganska konservativt element, men tviflade: på att grefven skulle tycka om att detta gjorde sig själlande i andra lagfrågor, der grefven är framåtslkrilandets man. Hr grefven hade sagt att alla stats3konomiska författare försvara bördsrätten, men det bevisade endast att grefven icke läst dem som vore af motsatt tanke. Hr Printzenskjöld hade sagt att egendomen kan .säljas till. underpris, om börden upphäfves — om börden qvarstår; kan den ju också 8äljas till öfverpris för att hindra densamma. Då hvar och en, som känner huru bördsrätten utöfvas, äfven vet af de många missbruken, så ansåg talaren I vara bäst att genom: lagens borttagande afskaffa ålla nissbruk. I Grefve Sparre förklarade att man pådyflat honom uttryck som han aldrig haft, meningar som han jaldrig uttalat. Han nekade icke till att han älskade det jordbrukande ståndet, att han ansåg det för Jen välsignelse för landet, ett lugnande och konserveran de element. Bördsrätten är en politisk institution; ) så var det icke med testamentsfriheten. Man kan vira konservativ uti en sak, utan att vilja motsätta sig nyttiga reformer. Man har sagt att folkets tärikesätt äro förändiade i afseende å bördsrätten:, Det är inte sannt, bondeståndets beslut bevisar det. . Thlaren hade aldrig läst någon författare, som säger fatt rörlighet i jordbesittningen är nyttig ur civilis: itionens synpunkt, och skulle vara mycket tacksam om hr Dalman kunde uppgifva någon. Fann det vällberäknadt af motståndarne att vilja förkasta allts hmmans, om de icke kunde få sin vilja igenom. m adeln förkastar förslaget, sedan borgareståndet bifallit utskottets förslag, och två stånd antagit rciservationen, så går frågan till förstärkt utskott, ocih då kunna de hafva-utsigter att segra. Hoppades ck att ridderskapet och adeln skulle sätta p för iden planen. Hr Dalman uppträdde ånyo och förklarade sig icke kunna inse annat än att hemmansklyfning ioch lättad jordafsöndring är till jordbrukets fördel. Bondeståndets beslut, fattadt med 8 å 9 rösters pluralitet, kunde icke anses vara nationens mening. Piressen är annars en mätare dervidlag, och ingen tidning hade försvarat bördsrätten.. Hös adeln var majoriteten förra gången ganska liten, och borgareståndets beslut vore väl också ett inkast mot det periemtoriska uttrycket om allmänhetens tanka. Presteståndet hade bifallit grefvens förra reservation, som jvar liberalare, bondeståndet denna -— således stå i alla hänseenden två stånd mot två, och det vore derföre konseqvent om adeln bifölle utskottets förslag. Friherre A. 0. Raab uppträdde för utskottets förslag, ehuru icke utan en viss fruktan att ställa sig upp emot så stora jurister som. grefve Sparre, hr Dlivekrona och — hr Printzenskjöld. Talaren hade iden erfarenheten att börden anlitas af kärlek till penningen och icke till jorden. Man hade talat om nyttan af jordens fästande, men talaren kände åtskilliga egendomar, som slägterna vanskött och som först senom försäljning kommit ur sitt lägervall. Talaren önskade således bifall till betänkandet. Sedan friherre Armfelt ånyo uppträdt för att förvara utskottet mot beskyllningen för inkonseqvens, och grefve Snollsky upptagit det yrkande, hvarifrån ar Printzenskjöld afstått, förklarades diskussionen sluad