Aftonbladet – 11 september 1860, sida 3

Om Riddarbolmstornurot. Till kongl-riksmarskalksercbetet! Att dagligen, år ut och år in, blifva öfver:st med förbannelser tyckes i Jängden böra unna fröta på icke allenast menniskor, utan till -ch med en sten, ettstyckejern. Kongl riks:sarskolksembetet är ett lysande exempel på bord mycket i dena väg dock verkligen ban ;rdragas. Hvad är det väl då, som dagligen och stundligen förskaffer riksmarskalksembetet denna så rikliga förplignad ?-Jo, tornuret i Biddarhotmskyrke Detta är säkerligen den kapriciösaste, Oefrer igaste skapelse, som frnes i hela nature Vore tornuret alltid öefterrättligt, så att man aldrig kunde förlita ög på att det visar tiden rätt, c!drig slår timviarne riktigt, då vor att deröfver beskärma sig. Helt ansåt ör förbållandet, såä Ena dagen bådes visar och rpe rikigt. -Apdra dagen visar et riktigt timmarne, men slår oriktigt; såsom slet just nu är. Tredje degen visar det timmarne oriktigt, men slår riktigt. -Fjerde daen både visar och slår det timmarne oriktigt. Femte dagen. står det helt och hållet stilla. En ödmjuk förfrågan torde tillåtas; den nemligen, om k: ngl. riksmarskalksembetet håller tornuret i gång för. att låta allmänheten få veta rätta tidetr; eller om det endast är uppsatt på högsta tinnarne af templet såsont en grotesk satir pågörandet och låtandetinom Riddarbolmen hos ständer: kollegier; ångbåtar m. fl.? Eller måhända för att de kungliga liken, i fall de kunna bafva någon förnimmelse åf hvad som händer och sker här på jorden, må redan i sin egen bostad hafva en tillräcklig fortfärande skärseld i den otålighet och Tförargelse kongl. riksmarskalksembetet sålunda bereder dem? Sannolikt skall kongl. riksmearskalksensbetet svara, i fall något svar alls erhålles: ?Tornuret är icke ditsatt hvarken gom satir eller skörseld; att det gär illa, rår icke jag för, u urmakaren, som sköter det så uselt?. Härpå blir nog urmakarens svar: ?Det rår icke jag för, utan utet som bar en så: dan dålig gång?. Tornuret kommer dervid troligen att invända : Det rår icke jag för, utan aflidne Gernardt, som: gifvit mig en så