Armens ekonomiska ställning var, om icke god, så dock i allmänhet tillräcklig, så länge Carl XI:s stater fingo gälla orubbade och myntvärdet icke försämrats. Det enda, som med skäl öfverklagades, var de små och otillräckliga pensionerna för de blesserade. Detta fortfor till 1756, men då vidtogo rikets ständer åtgärder, som objelpligt förstörde officerskårernas: och vederlikärs ekonomiska bestånd och som först vid 1857 års riksdag blefvo någorlunda, fast ofullständigt, afhjelpta. Det 1756 varande enda, 38 kompanier sta:ka artilleriregementet var en högst oskyldig orsak till de olyckliga åtgärderna vid 1756 års riksdag. 1722 eller 1723 föreslog äävarande chefen för detta stora regemente, C. Cronstedt, att regementet inom sig skulle upprätta en pensionskassa. Hans grunder voro att staten borde pensionera de blesserade, hvartill Wadstena -krigsmanshbuskassa lemnade tillgång. Hvad åter avgick dem, som uppnått 50 års slder och tjenat 30 år, så ansäg han dem böra, likt hvarje annan samhällsmedlem, sjelfve genom besparingar bereda sig en sorgfri ålderdom, utan att behöfva falla staten till last, ty, såsom orden föllo, få Officerarne den rättigheten att på gamla dagar begära pension af staten, så bör den äfven tillfalla skomakare och skräddare, ja hela allmogen. Det första och oundgängligaste vilkoret för att kunta utföra den i sig sjelf så sanna sjelfpensioneringsidnär dock att. embetsmännens löner skola medgifva besparingar. Lyckligtvis var detta då förhållandet, och officerare, underofficerare samt civilia embetsmän vid regementet omfattade saken med den ifver och välvilja som den förtjenade. Först 1727 lära pensioner utdelats, men beloppet af hvarje grads pensionsbelopp var icke bestämdt, utan rättades efter tillgångar och billigt bedömdt behof. Genom klok hushållning tillväxte fonden likväl så hastigt att det afsedda målet, pensionens likhet med nettobebållningen af sednast ätnjutna lön, var uppnådt redan på 1740-talet. 1748 var kassan så tillräcklig, att en del deraf kunde afskiljas och anslås till inrättandet af ett barnhus, der: 38 gossar, en från hvarje af regementets kompanier, erhöllo föda, beklädnad och undervisning. Nu ansågs äfven tidpunkten vara kommen, då, till följd af reglementets sista S, inbjudniog till deltagande uti -artilleriregementets pensionskassa skulle ske till armens öfriga regementer och kårer. Inbjudningen lärer antagits af många, men som dervid fästat det vilkor, att K. M::s nådiga fastställelse å pensionsreglementet borde sökas. Åtskilliga s8 deraf anföras här nedan, neml.: 2. Denna kassa utesluter ej dess deltagare från de pensionsinrättningar, som K. M:t och kronan redan gjordt (Wadstena krigsmanshuskassa) eller hädanefter förordnar. 5. Kronan har ej rättighet, eller vil! nyttja kas sans pengar, hvarken igenom lån eller på något annat sätt. N (Dessa båda 3 bevisa obestridligen att kassan var en regementets alldeles enskilda tillhörighet utan statsbidrag, och hvaröfver staten icke egde att förordna). 10 upptager att: om ömmande omständigheter så föranleda, må alla de officerare, som äro yngre än en afgående, vara oförhindrade att såsom gåfva sammanskjuta något åt honom, men att, i händelse vakansen tillsättes utom tur, borde den utnämde icke allenast betala sin egen andel uti summan, utan äfven deras, som voro öfver honom stående, ända till och med den, som rätteligen bordt succedera. (Denna f — som endast afser ett barmhertighetsverk utan minsta anspråk på ersättning — gaf anledning till de förhatliga tjensteköpen). Sista 4 innehåller en inbjudning till armens öfriga regementer, att på billiga vilkor ingå uti artilleriregementets pensionsinrättning. Härå söktes kongl. sanktion å regementets vägnar ataf öfverste Augustin Ehrensvärd samt erhölls under den 19 Oktober 1752. Detta reglementes klokhet och välvilliga afsigter torde af ingen kunna bestridas; men de goda verkningar, som säkert uppstått deraf, drogo 1756 års stänler försorg om att förekomma. Genom den erhåNne kongl. sanktionen och dervid förde riksrådsprotoköller fingo ständerne underrättelse om artilleripensionskassans tillvaro. Med vanligt begär att vilja berrska öfverallt, äfven der, hvarest de icke egde någon rätt att inblanda sig, samt med lika vanig, fast välment obetänksamhet, skyndade de sig att förvandla en inrättning, hvilken var en välgerning för ett talrikt regemente, till en förbannelse för svenska armåens alla officerskårer, och af hvars följler dessa lida ännu. Under den 19 Oktober 1756 ingingo riksens stänler till K. M:t med en underdånig promemoria, hvaraf ngressen och slutet anföras i sin helhet, men utaf ounkterne endast de väsendtligaste i sammandrag. Underd. P. M För att göra den delen af menskliga samhället ycklig och deras lefnad gagnelig för det allmänna, som ingå uti publike tjenster, har E. K. M:t för några år sedan i nåder låtit upprätta en pensionskassa vid artilleriregementet, hvilken, ehuru den kunnat blifva allmän för hela armen, så har den likväl cke förr än efter många år vunnit det åsyftade änlamål, att frälsa en hederlig mans skröpliga ålderlom ifrån nöd och förakt. Riksens ständer föranlåtas för den skull hos E. K. 1756 utgjorde 18 daler kopparmynt 1 rdr specie, fot. Belöppen uti tabellen äro utförde i sistnämnde i i —-I—— LLA AA ——