Aftonbladet – 7 september 1860, sida 2

i samma sorts sjelfförtjusning som tog död på Narcissus i verlden, ifall icke ansigtets tankedigra allvar jäfvat en dylik löjlighet, som dessatom spegelns sneda ställning omöjliggjorde. Det var tydligt att han icke kunde se en skymt af sitt eget jag; men till ersättning för denna förlust kunde han obehindradt betrakta personalen i andra delen af salongen, hvars minsta rörelser icke behöfde undfalla bonom, ehuru ban icke behöfde vrida hufvudet en hårsmån. En man ser man rakt i fysionomien — på ett fult fruntimmer ser man icke alls; derföre är det lätt att gissa föremålet för denna ibärdiga fixeripg, som nästan stötte på spioneri. Det var, som vi redan gissat, en ung, skön qvinna, som till ofvanbeskrifna grad tog betraktarens uppmärksamhet i anspråk. På ett förtjusande sätt kontrasterade hennes ljufva, men långt ifrån markerade drag; som ännu tillhörde den första vårliga ungdomen, med ett visst uttryck af tidig mognad; hon bade en femtonårig flickas ansigte, men en utbildad dams ögon. Till följd antingen af ren slump eller af en fin tanke, markerade hennes drägt just denna tvefalda karåkter. : En svart klädning af silkesmjukaste sammet, som påminde om brudgåfvornas ännu helt fraicha prakt, höjde fördelaktigt den matt: glansen af det blonda hiret som låg öfver pannan i ädelt konstlösa flätor — ett minne från pensionen. Hon bar ett smycke af de renaste perlo.:, som man kunde anse för en sinnebild; ty perlan tyckes skapad att efterträda den halfutspruckna orangeblomman; den är en symbol af den unga jungfrun som gått in uti qvinlighetens allraheligaste; perlan är blomman som förvandlas till diamant. Sittinde midt uti en krets, .om strålade af prakt och elegans, tycktes denna hänförande up