Aftonbladet – 7 september 1860, sida 2

Men vi komma i dag från vårt tema. Nog af, vi gifva på hundradetals gånger framställda skäl och till och med ur strategisk synpunkt Alpgränsen företrädet och kunna alldeles ej taga den i alla fall ganska problematiska fördelen af Minciolinien i betraktande mot de oerhörda och likväl till slut fruktlösa uppoffringarne, för att bibehålla denna ställning. Preussiska regeringens motsatta förklaring är naturligtvis högst pinsam och smärtsam för oss. Vi fråga helt naturligt: Hvartill.tjenar en dylik förklaring? Kejsaren af Österrike har väl förklarat, att om ban. anfalles af Piemont ensamt (uttrycket ger något att tänka på), behöfver han ingen hjelp. Men om denna förmodan ej bekräftar sig, om Österrike vore för svagt äfven mot italienarne ensamme, huru går det då? Skall Österrike ej då åberopa sig på den preussiska förklaringen i Teplitz för att konseqvent taga i anspråk tyskt understöd för en sak, somfär lika förhatlig för preussiska folket och alla förståndiga tyska fosterlandsvänner som för alla öfriga civiliserade folk? Quod si in hoc erro, lubenter erro! Vi vilja, alla onda tecken till trots, tro, att denna farbåga är ogrundad, att i värsta fall Preussen i Teplitz endast uttalat åsigter, men ej iklädt sig några förbindelser. Förbindelser af ofvannämnda slag skall det vil också svårligen kunna ikläda sig. Preussiska folket är -yndigt, det har en fri författning. Det kan j mot sin vilja inkastas i ett förhatligt krig. Detta skall också besinnas af kronan, som har den mest obestridliga rätt att förklara bvad för krig som helst, men af landtdagens v.oda vilja måste vänta sig medlen till krigets förande. Ett återställande af den heliga alliansen de tre nordiska hofven emellan till kydd för legitimiteten skulle redan af det skälet vara omöjligt, att Preussen sedermera erbållit en konstitution.