Aftonbladet – 7 september 1860, sida 2

genom kriget ha erhållit ett sår, men förlusten af Lombardiet vore, om man närmare tänkte på saken, att anse såsom en vinst. Den italienska besittningen hade blott varit en källa till ständiga förlägenheter för österrikiska regeringen och hade i långliga tider kostat så många offer, att den varit ett öppet sår på Österrikes kropp, hvilket förtärde dess bästa krafter. Så talade Metternichs lärjunge, en af de erfarnaste österrikiska statsmän. Och af baron von Bruck läste vi helt nyligen ett yttrande, som det ej finnes något skäl att tvifla på. Åtspord om utsigterna för Österrike, svarade han, att han ej tviflade på, att det vore möjligt att upphjelpa de österrikiska finanserna, om det blott lyckades att med heder bli de italienska besittningerne qvitt. Då österrikiska statsmän hysa dylika åsigter, väcker det så mycket större förvåning, att Preussen ansett sig föranlåtet att i Teplitz afgifva en motsatt förklaring, enligt hvilken det för Österrike, ja för hela Tyskland skall vara af vigt att bibehålla Venetien. Öfverenskommelserna i Teplitz skola väl bållas hemliga, och alla derom utspridda uppgifter förklaras i Berlin för dikter på fri hand. Icke desto mindre blifva dessa uppgifter, isynnerhet på det sätt de i belgiska tidningar meddelats, trodda i hela Europa, och då det till och med i Berlin medgifves, att dessa framställningar . må vara affattade i enlighet med preussiska regeringens för öfrigt bekanta åsigter, samt derjemte många företeelser tala för att de i det väsendtliga äro fullkomligt riktiga, så skulle vi göra oss löjliga, om vi ensamme ville spela den misstrogne Thomas. Hvad Österrike må ha utfäst sig till, i afseende å Tyskland, är naturligtvis idel blåa dunster. Vi göra ej anspråk på, att Österrike skall lofva att ej af alla krafter städse hemligt och öppet sätta sig emot att Preussen på ågot sätt ställer sig i spetsen, hvilket vi anse såsom Tysklands räddning. Det, som blifvit öfverenskommet rörande Turkiet och Ryssland till Österrikes fromma, gilla vi fullkomligt; vi förstå blott icke rätt, hvarföre man skall underhandla derom endast med Österrike eller just till Österrike ikläda sig en bestämd förpligtelse. Men vi kunna så mycket hellre här lemna Ådetta fall ovidrördt, som det för närvarande är ganska osannolikt. Huru skall Frankrike kunna komma derhän att understödja den italienska enhetsrörelsen, då detär en afsvuren fisnde till den italienska, så väl som till den tyska enheten? Mycket vigtigare är då hvad som blifvit öfverenskommet i Teplitz, för den händelsen att Österrike ensamt ej kan reda sig med italienarne. För denna händelse, påstår en vanligen väl underrättad berlinerkorrespondent, skall Preussen lemna Venetien åt dess öde. Och de skäl, han åberopar för en dylik tillbakadragenhet, äro sannerligen påtagliga. Hans påstående vinner dock föga stöd i det dokument, till hvilket vi, i brist på något mera bekräftadt, måste hålla oss, lika litet som i allt hvad som för öfrigt tilldrager sig i verlden. Tvärtom änna vi i nämnda dokument främst Preussens erkännande, att det är af intresse för Tyskland att Österrike behåller sina italienska besittningar. De känslor, vi erfara vid en dylik förklaring, vilja vi ej skildra. Redan före 1848 års uppror och otaliga gånger derefter ha vi i Kölnische Zeitung framställt den åsigten, att Österrike ej har något intresse i att genom de våldsammaste medel, och till slut indock utan framgång, försvara den olycksaliga besittningen af Italien. Vi ha ansett det ligga i Österrikes intresse att på något sätt afbända sig denna besittning, denna frätande kräfta, om möjligt mot ersättning vid nedre Donau, hvarpå vi under, det orientaliska kriget sökte fästa de österrikiska statsmännens uppmärksamhet. Våra åsigter ha ej kunnat annat än styrkas genom den sednaste tidens tilldragelser, ja, till en del ha de blifvit bekräftade. Vi ba städse påstått, att Österrike ej hade något intresse uti att göra ytterligare uppoffringar för den italienska besittningen, men fordrar man ej ofta af oss, att vi måste i det, enligt vår tanke, i längden alldeles omöjliga bibehållandet af den italienska landsträckan mellan Mincio och Adria se till och med ett intresse för Tyskland, märk för Tyskland! Detta fordrar man till och med i den tyska patriotismens namn. O, I dumma tyskar, ropar man till oss, sen I väl någonsin att något annat folk, af humana, nationella eller himlen vet hvad för afseenden, släpper en fördel ur händerna på sig? Afstår väl Frankrike Elsass? Tänker väl Ryssland på att lemna ifrån sig Östersjöprovinserna? Blott vi tyskar sakna en helsosam egennytta o. s. v. Så tala de, som. anse det ganska angenämt att Tyskland på andra sidan Alperna har några millioner italienska negrer. Vi äro fullkomligt af deras åsigt; vi vilja ej att Tyskland skall släppa ens den obetydligaste fördel ur händerna på sig. De glömma blott, att vi i den onaturliga italienska besittningen ej se den ringaste fördel för Österrike, att ej tala om Tyskland, utan en märkbar olägenhet. Deras exempel äro så föga på sin plats som möjligt. Frankrike behöfver ej göra några uppoffringar, för att bibehålla Elsass, som ej har någon lust att bli medlem af det månghöfdade vidundret Tyskland, och de tyska junkrarne i Östersjöprovinserna göra korstecknet och signa sig vid blotta tanken på, att de med sina ovärdiga privilegier någonsin skulle kunna komma under Preussen: rättvisa spira. Men samma tyska patrioter. som i Slesvig ropa ve och förbannelse öfver hvarje dansk orättvisa, vilja genom det skoningslösaste skräckvälde qvarhålla den ur0 I ÅG Fek Pr a NT an FT