Aftonbladet – 6 september 1860, sida 2

å räknas med bland nationer af värde, men vad jag vet, är att för Sverges egen räkling denna högtidliga sjelfbelåtenhet är temigen ihålig och att de, hvilka nu skryta mest ned Sverges ofantliga försvarskrafter och essurser, hafva gifvit sig in på ett ämne,der in mera närgången kritik lätteligen skulle unna vålla dem många bryderier och förläsenheter. Det synes åtminstone oss här i Danmark, — och det torde ej skada, att män iSverge gör sig litet bekant med hvad den allmänna meningen äfven här i landet om dessa stycken tycker, — som vore . det verkligen hög tid, att man började betrakta frågan ur litet minlre äfventyrlig synpunkt än hittills skett från vissa sig så kallande svenska, företrädesvis svenska, håll. Den metod, med hvilken till exempel Dagligt Allehanda far fram emot Norge, har redan länge förefallit alla menniskor härstädes så pass utomordentlig, att man (väl ieke utan skäl) frågar sig, om detta i sjelfva verket alltsammans kommer från en verkligen svensk källa. Man kunde atil Nöd förstå den bitterhet, som i vintras gjorde sig i några af den svenska pressens organer gällande, medan -sinnrena ett ögonblick voro upp: hetsade öfser kokpunkten och hr Dalman beherrskade situationen, men när den förlänges månad efter månad, när den under djupaste parlamentariska fred fortfar systematiskt och söker äfven den minsta anledning för attåter brusa upp med vulkanisk våldsamhet, blir man i sanning villrådig om hvad man skall tro och man börjar söka motiverna i rymder, främmande: ej blott för frågan om unionens ställande på en sannt rationel basis, men till och med för Sverges egen ära, storhet, öfverlägsenhet ete. eto. Allt detta gör ett sämre intryck inom en vidsträekt omkrets än visst folk i Sverge måhända riktigt föreställer sig, och det är ganska visst, att Europa börjar shafva sina ögon fästade på dessa ofantliga attityder. För de kontinentala makterna stod för endast få år sedan den skandinaviska rörelsen i Nor den som en makt, hvilken bjöd respekt, och man var redan mångenstädes förtrolig med den tanken, att här var ett nytt moment till alla de andra med afseende på verldsdelens framtida omgestaltning; jag lemnar åsido, huruvida icke detta moment ännu är i verkligheten qvar, men skenbart har det upplöst sig; i stället för samdrägt och gemensamt arbete i Norden, Ber verlden i dag endast ett inbördes gräl, ett bråkande med armar och ben, munnarne i lifligaste ordvexling moi hvarandra, oeh en stor publik, som klappa; i händerna åt de boxande. Mer än en skrat tar säkerligen redan i mjugg häråt eller gör sina beräkningar på dem gamla grundsatsen: divide et imperals Man beklagar sig i Sverge öfver att Danmark i denna afför astar parti för Norge; några vilja häri redan ha tillstymmelsen till en dansk-norsk koalitioms mot Sverge. Koalition, hvar finnes spåret dertill? Såframt man kan tala om personliga sympatier, i fråga om ett helt folk, har det ofta visat sig, att Danmark snarare är för Sverge, ett land, med hvilket det i så långa tider kämpat, mer hvilket det under kampen lärt sig att högakta, än för Norge, som under århundraden tillhört detsamma statsrättligt, men det oaktadt alltid förblifvit för detsamma temligen främmande. Detta förhållande, tror jag, ej förändrats på en enda dag; men man har i Danmark, stående utanför partierna, ansett den norska meningen i ståthållarefrågan, betraktad frå allmän ståndpunkt, hafva mera rätten för sig än den svenska, och man kan icke underlåta att vid afgörandet mellan det lugna moderata sätt, hvarpå den norska pressen i detta ögonblick går sin politiska väg fram, och det öfverljudande, häftiga, prövocerande, hvarmed åtskilliga män iSverge oupphörligt underhålla en onaturlig mot Norge fiendtlig stämning, uttala sig till fördel för den, som iakttager en värdig hållning, mot den, som rasar oeh förgår sig. Detta är icke underfundighet, spel bakom kulisserna, förräderi, det är ett öppet och rättframt tredje mans ord, det är framför allt simpelt poli-tiskt vett. Och till vettet måste det äfven i Sverge komma från ovettet. Det är för hela Norden af vigt att den svensk-norska strilen en gång föres in i en mera normal fåra och att, oberoende af allt skrål och allt kannstöpande på fri hand, man ej blott med insigt, utan äfven med ärlig föresats att åstadkomma ett resultat och med kärlek till framtidstanken om Nordens , solidaritet i styrka, utveckling oeh ära, bemäktigar sig denna sak för att deraf göra ett bestående förbundsverk i stället för ett evigt tvisteämne. Norrmännen hafva å sin sida ett att göra till uppnående häraf. Efter ståthållarefrågans snöpliga öde har det sett ut, som om äfven frågan om en revision totalt hade fallit. Det har till: och med från Norge ieke saknats öppna förklaringar i pressen derom, att om revision kunde numera ej ens blifva frågas För unionens vänner må det hopp stå qvar, att detta har varit ett förhastadt ord. En revisionskemite skall icke med ett peanstreok kunna i flygande fart lösa alla knutar, och detta slags komiteber hafva en gång för alla slemt rykte om sig, men det är doek en utväg, och den synes böra begagnas företrädesvis just af ofvan amtydda grund, nmemligen den att kunna komma från en ihålig, men passionerad tidningspolemik till en diskussion msine ira et studios. Norge har här det vackra företrädet att kunna bjuda sin hand; dess press har hittills ryggat tillbaka för förslaget om en komite i det angifna ändamålet, men den har 03 TI kB, IH SV a ve Sn AN FR APA bl bt et AR AR