Aftonbladet – 25 augusti 1860, sida 3

TO et 2 USER ISA Katt: ne RARP pA SRA SN Teg tande dervid schalen falla ned åt marken. Jag vill med anledning häraf göra den reflexion, att Andersson, enligt sin berättelse, först hört skriket, derefter skyndat åt det håll, derifrån skriker kommit, samt derpå sett löjtnanten Levin slå hustru Andersson; men att, efter hvad andra vittnen berättat, hustru Andersson gifvit skriket justioch med detsamma hon blef antastad. Som det var temligen mörkt om aftonen, måste Andersson, för att kunna se hvad han berättat, varit nära stående. Nu har han uppgifvit sig, med anledning af skriket, hafva begifvit sg åt det håll, derifrån skriket kommit. Anderssons ofvannämnda, af andra vittnen mot sagda, uppgifter, i förening med Anderssons berättelse, att löjtnanterna Claes och Axel Mecklenburg samt löjtnanten Levin varit öfverlastade, då åtrhinstone tio vittnen intygat ett motsatt förhållande, gifva ett fullt lagligt bevis, att Andersson, uti sitt vittnesmål, öfverskridit sanningens gränser; hvadan jag yrkar, att nägot afseende å Anderssons vittnesmål icke må fästas. Aett annat vittne, f. d. hattmakaren Lorentz vittI nesmål yrkar jag jemväl, att något afseende ej må fästas. Han har intygat, bland annat, att löjtnanten Claes von Mechlenburg ifrågavarande den 13 Maj, öfverlastad af starka drycker, fört oljud inne uti Tivolis konsertsalong. Kar Väl må det vara sannt att oljud blifvit fördt inne i salongen af några personer, men det är äfven bestyrkt, att detta oljud orsakats af andra än någon af mina hufvudmän; likasom ock att den ifrågavarande aftonen löjtnanten Claös von Mecklenburg icke innevarit i salongen, utan suttit ute på flustret. Dessutom är det klart, att om Lorentz verkligen sett löjtnanten Mecklenburg, öfverlastad, föra oljud i salongen, han skulle ihågkommit, ej mindre hvarest isalongen löjtnanten sig uppehållit, än äfven om han suttit eller stått; likasom han bordt kunha uppgifva af hvad beskaffenhet oljudet varit; men han har, på frågor bärom, icke kunnat gifva något svar. Hans till protokollet lemnade uppgift, att löjtnanten von Mecklenburg gick omkring uti salongen, förefaller utomdess orimlig, då man besinnar, att salongen, efter hvad flere vittnen intygat, var alldeles full med folk. Herr Lorentz vittnesmål om början af det slagsmål, hvaruti löjtnanten Axelvon Mecklenburg deltog, strider också mot hvad såväl hautboisten Larsson som häradshöfdingen Cederfellt berättat. Herr Lorentz har jemväl i dag återkallat en del af sin berättelse. I anseende härtill ligger beskaffenheten af hans vittnesmål för öppen dag. Vidare torde jag böra fästa rättens uppmärksamhet vid åtskilliga andra vittnens utsagor. En del hafva nemligen berättat, huruledes löjtnanten Levin slagit Wibell i droskan, men hafva icke vetat att berätta något om anledningen till uppträdet dervid, oaktadt, efter hvad ett vittne intygat, uppträdet härrört deraf att Wibell fattat Levin irockkragen och dragit honom till hälften in i droskan; och herr Wibell sent omsider sjelf erkänt att han qvarhållit Levin i droskan. Ett vittne har berättat hurusom herr Wibell varit hållen i liggande ställning öfver droskan samt der vid af en hop löjtnanter slagen med käppar och paraplyer. : Icke blott detta, utan äfven flera andra vittnens berättelser gifva i sanning ett nedslående exempel på den mindre grannlagenhet, som blifvit af en del vittnen iakttagen. Jemför man noga deras berättelser, skall man finna att de i flera hänseenden äro med hvarandra stridande. Hvad sjelfva åtalet vidkommer, så vill jag först taga i betraktande hr Wibells angifvelse emot löjt nanterna Claes von Mecklenburg och Bibau samt underlöjtnanten Levin att hafva en längre tid på det mest oskickliga och oförsynta sätt insulterat fredliga medborgare och andra män med deras familjer. Denna beskyllning utgör en skamlös osanning, hvilken till alla delar bestrides. och hvilken icke heller är i någon mån styrkt samt är hvad löjtnanten Levin angår desto heldre falsk, som han nylisen hade hemkommit från en längre utrikes resa. Den har tillkommit påtagligen för att i den s. k. opinionen nedsätta de personer, emot hvilka beskyll ningen riktats. Ingen målsegare har heller anmält sig. Jag yrkar alltså att angifvelsen i denna del nåtte förklaras falsk. Wibells påstående emot löjtnanterna Claes von Mecklenburg och Bibau samt underlöjtnanten Levin, att hafva emot Wibell föröfvat sådant våld, som ågen benämner hidingsverk, och att hafva honom örsåtligen och med beråds mod öfverfallit för att honom skada; är lika grundlöst. Det är nemligen af handlingarne och vittnesmålen upplyst, att anledningen till uppträdet bestått deruti utt då löjtnanten Clies von Mecklenburg kommit, emte några kamrater, åkande i en omnibus, han rört löjtnavten Axel von Mecklenburg ropa på hjelp ch dervid, jemte flera af kamraterna, skyndat ur ;mnibusvagnen för att försvara brodern. Det var i att sammanhang dermed, som slagsmålet med hand landen Wibell uppkom. Således gifver sjelfva fr ällandet vid handen, att slagsmålet egt rum i brådkilnad och ej var försåtligen anlagdt; Wibells och aans advokats gemena framställning härom är såunda vederlagd, dem till föga heder. Det är vidare ådagalagdt, hurusom Wibells uppJift, att han, sittande sanslös i droskan, blifvit af öjlnanten Levin öfverfallen, likaledes är en komplett sanning. Det är med fulla skäl styrkt, att WibeN sjelf föranledt detta sista tumult, derigenom att han I attat Levin i halsduken och dragit honom till hälfen in i droskan. Hvad hans uppgifva sanslöshet ansår, så gifva alla förhållanden vid handen, att upp diften är falsk. Han hadåe, uppkommen i droskan, kickat bort dränged Andersson för att vexla en edel å 10 rdr; han hade, på drängen Petterssons råga hvart han skulle köra, svarat, att han väntade ;å Anderssons återkomst. Han hade räckt ut handen ;ch gripit löjtnanten Levin i halsduken; och allt detta kulle han hafva gjort i sanslöst tillsrånd? Påståenlet är, som en hvår kan finna, oförskämdt. Det är ck endast vitsordadt af vittnet Andersson, som veat att omtala så mycket annat, som strider mot indra vittnens berättelser. 8 Att löjtnanten Levin vid handgemänget med Wi: sell begagnat lifsfarligt vapen, är jemväl en låg och sannfärdig beskylining, såvida man ej vill anse en illfingersring vara ett lifsfarligt vapen. Tillvitelserna att löjtnanten Bibau eller löjtnanten Levin den 1 Maj framsatt en fyrverkeripjes, eller att len sistnämnde slagit Wibell å fötterna, äro för Smkliga att behöfva besvaras på apnat sätt, än att de äro diktade af ett mer än lofligt småsinne. Deremot örkänner min hufvudman, löjtnanten Levin, att han, som trodde Wibell vara en utaf dem, som sfverfallit löjtnanten Axel von Mecklenburg, tilldelat Wibell fem å sex slag, och att dervid Wibell stupat aer uti ett dike; äfvensom att han, vid det tillfälle han fattades af Wibell och indrogs i droskan, för itt blifva lös ifrån honom, tilldelat honom: några knuffningar eller slag, hvilket man dem må kalla; ivarförutan löjtnanten Levin medgifver, att han vid mförmälde tillfalle, sjelf öfverfallen och slagen, ät höger och: venster utdelat slag, utan att han dock känner hvilka personer som deraf blifvit träffade. Angifvelsen, att löjtnanten Levin öfverfallit och slasit den sig-så kallande hustru Andersson, bestrider han äfven till alla delar, destohellre som löjtnanten Bibau erkänt sig hafva varit den person, hvilken bustru Andersson angifvit hafva vid tillfället henne örfördelat. Derjemte vill löjtnanten. Levin erkänna, att det visserligen varit möjligt att hån under tumultet slagit flera personer, men att han, som derunder erhöll nångfaldiga slag, dels i anseende till mörkret; dels ock i anseende till beskaffenheten af sjelfva tumultet, icke känner hvilka han må hafva slagit eller förfördelat: och förnekar löjtnanten Levin sig jemväl hafva