Aftonbladet – 25 augusti 1860, sida 3

SD OR aa ER RA RE NE an Det må visserligen vara ledsams för hr Wibell att: hafva vid ifrågavarande tillfälle blifvit slagen, men detta berättigar honom dock icke att sjelf beträda en bana, på Hvilken ingen hederlig man velat vandra. Den förseelse, hvartill mina hufvudmän gjort sig. skyldiga, och hvilken, om den icke försvaras, åtminstone förmildras af de omständigheter, som dertilk gifvit anledning, besträffas enligt Sverges lag med obetydliga böter. Det brott, som Wibell ock hans advokat lagt dem till-last, är belagdt med fästningsstraff och bestraffådes enligt 1734 års lag jemväl med ärans förlust. Nidingsverk anses jemväl såsom ett vanärande brott. Nu har under ransakningen blifvit upplyst, att. Handlanden Wibell icke haft den ringaste grund för sin angifvelse i: berörde hänseende. Det är med! fullt bevis ådagalagdt att sjelfva slagsmålet tillkommit i brådskilnad. Det är vidare, likaledes med: fulla bevis, ådagaladt att Wibells uppzift derom ätt han varit sanslös, då han skall af Levin blifvit i droskan slagen, är alldeles falsk och stridande mot sanna förhållandet. Jag yrkar således, å mina hurvudmäns vägnar, att handlanden Wibell måtte dömas till det ansvar som 60 kap. missgerningsbalken för angifvelser af dylik beskaffenhet bestämmer. Jag vill derjemte fästa vällofl. rättens uppmärksamhet på det sätt hvarpå boktryckaren Sjöberg och häradshöfdingen Wendiland utfört de dem lemnade oppärag att vara rättegångsbiträden uti förevarande mål. q Den förre här såsom-rån stämplat en föregifven handling, hvilken, äfven om den varit sann, icke kunnat medföra något annat än ett högst ringa ansvar. s . Den sednare har icke blott deltagit i herr Wibellg . falska angifvelse, utan äfven tillåtit sig förnuftslösa. framställningar, påtagligen ?f ingen annan anledning än att mot mina hufvudmän uppreta domstolen och allmänna opinionen. Han har nemligen anfört att öfverallt, der den råa styrkan tagit öfverband, har staternas undergång varit nära för dörren ; att sådant hade orsakat både grekiska och romerska staternas kullstörtände, och att svenska. staten till följd af enahanda omständighet vore nära. branten af en afgrund, i anseende hvartill mina huf-vyudmäns beteende borde på det stängaste bestraffas; hyarjemte Häradshöfdingen förebrått mig, som kallat dessa framställningar förnuftlösa, att derigenom hafva felat emot vänskapens fordringar. Jag får med anledning häraf endast förklara, att hvad vänskapen angår, den, oaktadt denna rättegång, är å min sida alldeles oförminskad; att grekiska och romerska staterna kullstörtade, icke derföre att den råa styrkan inom dessa riken tog öfverhand, utan derföre att vid deras undergång saknades både: rå och moralisk styrka; .samt att, hvad Sverge angår, detsamma säkerligen kommer att stå upprätt, alldeles oberoende af både sådana uppträden, som ligga till grönd för denna rättegång som ock häradshöfdingens. farhågor. Åt domstolen öfverlemnar jag att sjelf bedöma hucuvida hrr Sjöbergs och Wendtlands ofvanberörde framställningar och sätt att utföra sina hufvudmäns talan må vara förtjenta af något ansvar. O. 4. Beckman. Med anledning af hvad som i skriften föceköm angående hustru Andersson, förklarade den målsegande, som under detta namn uppträdt i mälet, att hennes rätta namn var Enuma Bernbardina Wicklund; att hon för tre år sedan blifvit enka, och att hon i anseende till oafslutade förnayndareredogörelser för barnen varit hindrad träda i nytt gifte; mea vore hon så fästad vid Andersson, att Hon betrakade sig såsom hans hustru. Hr Wendtland ansåg s:g böra fråga oms hr Beckman verkligen skrifvit den slutförklaring, sori van nu uppläst, och då denne dertill jakade, förklasade han sig ba, med anledning af tonen i densamna, i det längsta velat derpå tvifla och trott demamma vara författad utaf någon af hrr löjtnanter. Ar Wendtland hade alltifrån början funnit detta må. ;behagligt, men han hade dockväntat att det ä .varande sidan skulle komma att utföras på ett mera. 1edrande sätt. Sannt vore att åtskilligt af hvad som ippgifvits ej blifvit ledt i bevis, men orsaken dertill röre förnämligast den, att målsegandena velat undvika den oya tidsutdrägt, som förebringandet af yterligare bevisning skulle förorsakat, och de hade rott, att man å svarande sidan skulle derför håla !em räkning. Så tycktes dock ej vara förhållandet. för öfrigt ville hr W. anmärka, att hr Beckman lagt Onom yttranden i munnen, hvilka ban icke haft. fan hade t. ex. aldrig sagt att Sverge vore fördt il! branten af sin undergång derföre att ett uppträde L här ifrågavarande art egt rum. Och hvad: jelfva saken vidkom ville hr W. anmärka, att fakta afseende å det mot hr Wibell föröfvade våld voro: ärbundna med en mängd så försvårande omständigister, ätt om den nyå lag angående mord, dråp och dnan misshandel, som är af konung och ständer anagen, för närvarande hade trädt i gällande kraft, i skulle gerningsmapnen icke kunna undgå ansvar ör svårare våld mot person. Om det föröfvade vålet vore att enligt hu gällande lag hänföra till för itligt öfverfallande eller till nidingsverk ville br Veudtland Temna derhän. — Missgerningsbalkens 12 äps 3 S betecknar såsom nidingsv:rk om man slår ller sårar den, som i sådant tills ånd stadd är, att van sig ej värja kan: Det må nu så vara, att hr Mibell, då han blef i droskan öfverfallen, ej befann ig i hvad man egentligen kallar Sanslöst tillstånd; nen det är emellertid genom vittnesmål styrkt ät an var så reglös, att han ej kunde hjelpa sig sielf, ch hr. Wendtland-Bemställde derföre till domstolens vepröfvande, huruvida han icke befann sig i sådant illstånd, ått ban sig ej värja kunde. Att olika meibgar förefinnas om hvad lagen förstår med försåt, ore hr Wendtland ingalunda vbekant; men då det lifvit upplyst, att löjtnant Levin efter det. första åldet uppsökt hr Wibell och ytterligare öfverfallit inom samt sedan än vidare sökt honom för att åldföra sig å honom, så kunde åtminstone ifrågastitas huruvida det icke vore något annat än våld unler 5rådskilnad, hvadan hr Wendtiand ansåg de framtällda rekonventionsanspråken sakna all befogenhet. Avad vidkom hr Beckmans beskyllningar om skamöshet, oförskämdhet m. m af samma slag, så finge an, hr Wendtland, väl tåla dem och finna sig i sitt ide, tröstande sig med hvad den af hr Beckman med ådant förakt omtalade allmänna opinionen kan hafva utt säga om saken. . Hr Beckman anhöll att, för den händelse ans hufvadmän skulle ådömas någon ersättningsskyldighet, hr. Wihells framställda. anspråk måtte till skäligt belopp nedsättas. Åklagaren företedde ett utdrag af andra garlets straffjournal angående de tillfällen då löjtnant Levin blifvit extra-judicialiter bestraffad, utvisande stt han,förutom det han åtskilliga gånger varit ådömd rest för tjenstefel, äfven två gånger varit arrestead för fel utom tjensten, ena gången en och en half nånad, andra gången (helt nyligen) åtta dagar. Hr Beckman bestred denna handlings upptagande i protokollet, dels derföre, att rätten en gång veslutat att de tilltalade ej behöfde uppgifva sina efnadsomständigheter, dels derföre att tjenstgöringsreglementet till och med förbjöde en chef alt v:d råga om befordringar, omförmäla sådana extra-judiella bestraffningar hvilka, ofta kunna: ådömas af de obetydligaste anledningar, t. ex. då en post. ej vpat i gevär oc S. V. Ansåg handlingen som ej unde inverka på saken, påtagligen ingitven endast ör att nedsätta br Levin i allmänna opinionen: Regementsombudet kapt. Funck företedde jenstgöringsreglementet och fästade uppmärksam: eten: på det af hr Beckman omförmälda stadganle, upplysafide han för öfrigt hvilka jemförelseis obetydliga saker understundom anses och bestråfs såsom fel i tienstenv. 1