Aftonbladet – 25 augusti 1860, sida 3

kommissionslandtmätaren Hackzell sarst konduktör Recins berättigande till pension på indragningsstaten. Rättegångsoch Polissaker. Djurgårds-slagsmålet. Ransakningen vid Ersta ting. (Slut från gårdagsbl.) Sedan, på sätt vi i går berättat, målsegandena och åklagaren afgifvit sina slutpåståenden, anhöll hr Beckman att få uppläsa ett i hans namn affattadt svaromål, innefattande hvad de tilltalade: hade för honom uppgifvit sig hafva att i saken genmäla. Såväl åklagaren som hr Wendtland gjorde dock häremot invändning, stödjande sig på rättegångsbalkens föreskrift, att ?i brottmål svare den sjelf som anklagad är?, hvarföre hr Beckman påkallade rättens beslut öfver sin anhållan. Efter öf-Å verläggningen förklarade sig tingsrätten icke änna skäl förvägra hr Beckman att uppläsa den skrift, som. förklarats vara uppsatt i samråd med de tilltalade, hvarpå hr Beckman uppläste densamma, så lydande: Till Danderyds skeppslags häradsrätt! Den stund har.nu sent omsider kommit, då jag kan å mina hufvudmäns vägnar afgifva slutförklaring. i-ett mål, som, i sig sjelft alldeles ej afnågon betydenhet, likväl genom det sätt, hvarpå det blifvit anhängiggjordt och utfördt, genom oriktiga referater och osann i framställningar fått hos sllmänheten utseendet af ett groft brottmål. t Då man vill döma, icke efter osanna berättelser och kringspridda rykten, utan efter de bevis, som under ransakningen förekommit, så skall man erfara att det uppträde, hvarom målet egentligen handlar, eller det den 13 sistl.-Maj å Kongl. Djurgården uppkomna slagsmål, orsakats, derigenom att sedan löjtoanten Axel v. Mecklenburg blifvit öfverfallen af flera personer och tillropat sin i en omnibus förbifarande broder om hjelp, denne och några hans kamrater störtst in i den brodern omgifvande folkhop och befriat honom från ytterligare öfvervåld, men, sjelfva öfverfallna från alla håll, slagit igen, dervid, som vanligt vid dylika tillfällen, flera personer tillkommit, råkat med i slagsmålet och fått stryk. Hvar och en, som deltagit i ett slagsmål eller som blott åsett ett sådant, skall lärt finna huru :vårt, ja omöjligt det är, isynnerhet då man sjelf är öfverfallen af en öfverlägsen hop, att vid sjelfförsvaret iakttaga det lugn som lagen fordrar. I detta fall är det alldeles påtagligt att, om icke mina hufvudmän fått öfverhanden, de sjelfva för sin åtgärd att hjelpa en kamrat, fått plikta ganska dyrt, ithy att en sådan folkhop, som vid nämnde tillfälle var samlad, sällan slutar förr än dess offer blifva på platsen. . Man klandrar nu mina hufvudmäns åtgärd att blanda sig in i slagsmålet; men jag hemställer till hvar och en person med någon hederskänsla qvar, huruvida icke det varit mera klandervärdt om de lemnat löjtnant Axel v. Mecklenburg ensam att för: svara sig emot den öfverlägsna hopen, hvilket troligen slutat på ett vida beklagligare sätt än nu är fallet. Ehuruväl således hela denna affär består endast af ett slagsmål, uppkommet för att freda en broder och kamrat från misshandling af en mängd personer, hafva likväl -angifvarne i målet och deras ombud gifvit saken en helt annan karakter derigenom att de framkommit med -falska angifvelser samt osanna och grundlösa beskyllningar, gående å mina hufvudmäns beder och ära samt goda namn och rykte. Så hafva bandlanden Wibell och hans ombud vice häradshöfdingen Wendtland på ett skamlöst och oförsynt sätt beskyllt tre af mina hufvudmän, nemligen löjtnanterne Bibau, Levin och Claes v. Mecklenburg, att hafva under en lårg tid på det mest oskickliga och oförsynta sätt insulterat fredliga medborgare och — såsom orden lyda — andra män med deras familjer,; att vidare hafva emot Wibell föröfvat sådant våld, som lagen benämner nidingsverk, och att hafva honom försåtligen och med berådt mod öfverfallit, i afsigt att skada göra; hvarjemte de lagt löjtnanten Levin särskildt till last att hafva vid tillfället begagnat Jlifsfarligt vapen samt attytterligare hafva öfverfallit och slagit Wibell i en droska, med n denne varit i sanslöst tillstånd. De hafva tillika, påtagligen endast för att i allmänhetens. ögon nedsätta de tilltalades goda namn och rykte, lagt löjtnanterna Levin och Bibau till last att vid ett tillfälle å Blå Porten, då Wibell och en hans bekante hr Theodor Aman derstädes intagit förtäring, hafva begått det oskick att å ett bord, dervid Wibell och hr Åman sutit, framsätta och påtända en svärmare, i afsigt att dem förolämpa. Skomakaregesällen Andersson och hans föregifna, men ej verk iga hustru samt deras biträde bostryckaren F: Sjöberg hafva tilltalat löjtvanten Levin för det han skall tilldelat hustru Andersson ett slag oct frånryckt henne en schal, hvilken handling Sjöberg benämt såsom uppenbart rån, äfvensom gifvit Andersson flera slag och dervid hafva begagnat skarpt tillbygge. AS Bokhållaren Arnberg har angifvit löjtnanterne C. och A. v. Mecklenburg att hafva hvardera gifvit honom minst tre slag. Bagaren Sjöberg har förmält sig hafva erhållit ett slag på munnen af ljtnant Axel v. Mecklenburg och två slag af för honom obekant person; hvarjemt sjömännen Österberg och Larsson påstått, den förre, att han af löjtnant Axel v. Mechlenburg erhållit er skuffning och en spark, och den sednare att han at löjtnant Levin fått 5 å 6 slag. Defjemte har emot löjtnanterna Bibau och Claes v. Mecklenburg blifvit angifvet, att de hållit hästar: ne för den droska, bvaruti Wibell varit sittande, då han af löjtnanten Levin skall blifvit slagen. Afven om alla ofvanberörde angivelser, med undantag af det uppgifna försåtliga öfverfallandet och oidingsverket, varit öfverensstämmande medverkliga förhållandet, så hade saken icke varit förtjent al någon synnerlig uppmärksamhet, särdeles då, hvad slagsmålet angår, detsamma, såsom ofvan är nämdl, är tillkommet i afsigt att från misshandling af en hel folksamling frälsa en broder och kamrat. Nu äro dock icke alilenast uppgifterna om det försåtliga öfverfallandet och nidingsverket falska och lögnaktiga angifvelser, utan äfven de öfriga mina hufvudmän till last lagda förbällanden, till större delen diktade. Det gifves ett stadgande i svenska lagen, lika vackert till sitt syfte som nödvändigt för samhällets bestånd. Det heter: Käranden skall sitt käromål bevisa, eljest vare svaranden fri. Öfverallt der man lemnat åsido den princip. som ligger till grund för detta stadgande, bar uppkommit ett tillstånd af rättslöshet, som demoraliserat folket och slutligen kullstörtat det samhälle, der lagens straff drabbat den oskyldige lika med den skyldige. Jag behöfver, för att finoa exempel härå, icke, som häradshöfdingen Wendtland, gå tillbaka till. Greklands och Roms tidehvarf.. Exemplen ligga nog närmare tillhands och förete sig till och med under närvarande tider. Till allmän tillfredsställse har man dock funnit domstolarne här i landet på ett hedrande och grannlaga sätt följa nämnade princip. Att så icke altid varit förhållandet i det enskilda lifvet eller i tidningarnes spalter, derpå gifver den dagliga erfarenheten ett ganska bedröfligt bevis. Der är granslagenheten icke särdeles stor. Man har, bvad detta mål angår, icke blott i enskilda kretsar tagit alla ofvanberörde angifvelser för sanna ooh vetat att garnera dem med historier som varit lika skamlösa som lögnaktiga. Man har äfvea i de flesta af hufvudstadens tidningar såsom sanna åberopat de angifna förhållandena, och detta allt innan ens någon unde: ökning vid RA SR SG