Aftonbladet – 22 augusti 1860, sida 3

Tiden förklaras vara blott ett fenomen af evigheten; rörelsen hör ej tillitingens sanna vara 0. s. Vv. Detta låter ju ganska präktigt.. Men då man nu på samma gång antager någonting relativt, som sträfvar till det absoluta, någonting ofullkomligt, som anses behöfva utvecklig, hvar skall. denna utveckling ske. om icke-i tiden? Inskränkte frågare, du besinnar ej att så länge detta något är stadt.i utveckling, har det ju ännu icke uppnått sin sann. bestämmelse, och det måste alltså visst kunna sägas, att tiden ej ör till för det sanna väsendet m. m. — Visserligen snill rikt detta! Men på samma sätt skulle man -med fog kunna uttrycka sig sålunda: mat är ej beböflig för kungerns tillfredsställelse, ty. så länge mat är behöllig, är ju icke hungern tillfredsställd; och när hungern sär tillfredsställd;: är ju icke; mat behöflig: Hvac visdom nu kan ligga i dylika fina undersökningar må filosoferna tillse. För vanliga menniskor förefaller det icke skarpsinningt, om än möjligen qvickt Att tiden ej väsentligen behöfs för det fulländade det. kan lätt begripas utan lärda försäkringar. Må hvad båtar mig ett sådant öfversvinneligt vetande: Jag behöfver snarare veta: när blir jag fulländat huru kan jag blifva det, genom hvem eller genom hva medel; blir. jag det? Dessa och dylika frågor lösa alls icke genom uppgiften om tidens fenomenala be skaffenhet; än mindre genom storartade perspektiv målningar i själavandringsmetoden om de särskilt: fenomenverldar, hvilka menniskan har för sig unde hvardera af de lifsformer, hvilka hon nödvändig måste genomgå, innan hon i sin utveckling kan uppni sin högsta fulländning; och hvilka fenomenverlda: hafva sina egna tider och egna rumv, hvar för sij empiriskt oändliga, likasom ock den närvarande: fe oomenverldens tid och rum äro empiriskt oändliga, följd hvaraf äfven de der andra tiderna ickefall i rummet utom eller i tiden efter den närvarande: (se C.J. Boström och hans filosofi. Aftryck ur Svensk Biografiskt Lexicon pag. 22). Nej i sanning! Hjer tats ångest låter visserligen icke afspisa sig med någri ihåliga fraser om den ändliga förnimmelsens motsat: mot den absoluta förnuftigheten o. d. Här blir f:ågi om hjelp, om snar hjelp, helst redan i denna feno menverlden, och icke blott om en, vare. sig :aldrij så snilleblixtrande förklaring. Men sil! just i di praktiska lifsfrågorna stå dessa. visdomens heroet med -torra hjertan och tomma händer. Åt dep som beder om bröd, kasta de fram en sten Åt den, som bönfaller om frälsning för sig sjelf. räcka de en isande kärlekslös kategori om verlds utvecklingarnes försonande nödvändighet, hvarigenonpi en. synd, på hvars teoretiska natur ingen kan igen: känna sin egen, förmenas skola aflyftas genom en verksamhet, som utan frihet opraktiskt fortgår i em: pirisk .oändlighets. För den, som i dödsnöd ligger i hafvets djup, kunde de vara färdige att hålla er tröttande föreläsning öm den fenomenala sjunkande xXroppens oväsentligt större tyngd än det undanvikände vattnet; med den hopplösa förespeglingen. att kroppen torde, i den mån den fortskriaer till ändlighetens mål, jemväl småningom höja sig ur.de qväfvande vågornas bränningar. -För den bäfvande syrdaren förkunnade slutligen att upphäfvandet (straffandet) af det onda hos .det sjelfmedvetna väsendet är icke möjligt genom annat än sättandet (förverkligandet) af det goda eller af saligheten (1. c.), af hvilket s. k. sevangelium -den olycklige så mycket mindre kan hemta någon tröst, som han, med det sorgliga medvetandet att det goda eller satigheten allsicke är satt i honom, finner af denna försoningslära ytterligare anledning att betvifla möjligheten att någonsin befrias (h. e. straffas!) från det onda, som bestämdt sitter i honom. Och hvad ersättning lemna väl dessa spekulationer förvden totala: bankraätt, hvari de, om de på allvar ifrågasattes, skulle bringa allt egentligen sedligt och religiöst lif? — Jo, svarar man; de meddela redå och klarhet åt tänkandet, de-skänka sina adepter en dialektisk öfverlägsenhet, hvilkens nytta för såväl vetenskapen som -detpraktiska lifvet icke må förnekas. Detta ofilosofiska framhållande af derna filosöfiens nytta hörer man icke sällan från de invigdes läppar. Men — äfven medgifvet att så vore — kunde icke samma skärpa. vinnas utan dessa hejdI sa utflykter på områden, hvarpå den åt sig sjelf lemnade tanken ovilkorligen mäste lida skeppsbrott och riskera att blifva löjlig? Blir icke följden af detta högmodiga fantiserande öfver det öfversvinneliga, att-tankebemödandet hos den snillrike och begåfvade drages ifrån dels de rent menskliga, dels de af uppenbarelsen begränsade områden; på hvilka finnas tillräckligt djopsinhiga gåtor för äfven den med aldrarikaste tankekraft utrustade filosofiska berserk, men hvilka nu i flera riktningar ligga ouppodlade derföre, att de himmelstormande titanerna föredraga att med Icarus låta sveda sina sjelfgjorda vingar på den djerfva flykten att nalkas solens väsende, hvilket aldrig ostraffadt aflöper, i stället för att i ödmjukhet njuta af de milda strålarna från hennes fenomenala företeelse! , Hvad kunna vi ytterligare lära häraf? Då idealisten menar, att verlden egentligen endast ir Guds eviga ideer, hvilka äro. nödvändiga för Hans sjelfuppfattning, men icke eganmde någon väsentlig realitet i tid och rum; så menår deremot materialisten, att det, som man kallar Gud, egentligen endast är verldens summa och resultat, men icke någonting i och för sig sjelft eller evigt. Den förre kan säga sig väsentligen öfverensstämma med kristendomen, derföre att han behagar antaga, ja kanske till och med bevisa en så kallad Guds existens; kanske derjemte till komplett evidens ådagalägga en s. k. själens odödlighet, och dettacmöjligen smed större styrka och grundlighet än någon annan (1. c.), som meat sig hafva till samma evidens ådagalagt densamma. Men hans begrepp t. ex. om gudsfruktan kan : lock svårligen uttryckas annorlunda än såsom fenomenernas fruktan för väsendet, det förnuftigas ra vionis participis) fruktan för förnuftet,, Icke lära nemligen de varelser, hvilka förmehas utgöra Guds !. nödvändiga bestämningar, och väsentligen alla egaå ulldeles samma attributer som förnuftet eller Gud sjelf: nämnda skrift pag. 12, mom. 24), rimligen kunna ökas hysa någon religiös eller annan fruktan för: t, väsende, som ju lika mycket beror af dem, som le af honom. Men äfven. om detta otänkbara vore möjligt: om dessa idter vore nog enfaldiga att frukta itt ideal, om detta förnuftiga vore nog oförnuftigt: att frukta förnuftet, måste man icke dåanse det . juskligt, såvida man anser gudsfruktan för någonting ) ;nskvärdt, att de aldrig utvecklades i riktningen ån fenomen till väsende, utan tvärtom, att det föruftiga aldrig måtte uppnå si. bestämmelse att blif-. a förnuftet, — enär de ju på samma gång skulle blottås på den åtminstone fenomenala gudsfruktan, armed de förut varit hugnade? I detta hänseende srer emellertid en. sålan vishet icke kunna, anses -afva sin begynnelse i gudsfruktan, enligt bibelns oråran.; Materialisten är ärligare, ty han pratar oga stora ord om en Gud, som ingen Gud är, utan sger rent ut, att verlden är sin egen Gud, och att ö verlden ingen har att frukta — annat än sig jelf. Idealistens lärd är en sublimered pantheism, enligt nilken Gud är intet annat än den i verlden allena ig sjelfförnimmande principen (bh. e. är werlden), och :erlden till sitt väsende endast det etheriska objektet ör dessa förnimmelser (h. e. är Gnd). Hvarifrån den ör Gud obekanta fenomenyerlden kon mit och hvarill den skall tjena, det är svår! att förstå: den är ;t faktum. Och denna filosofis förnämsta förtjehst Träna ennen IDE G RR oreda, plågade och trötade henne, och hon Kändesen outsäglig längan efterden wackti fidgårdeös Vid Ravens-. ;roft friskhet, enslighet och lugn: — Men lenna önskan och de minnen, som stodo il Känd Bk san KT PR VI Kg EE er i en förvirrand