Aftonbladet – 17 augusti 1860, sida 3

mera tillbakahålla än befrämja undervisningen, ehv u vi väl veta, att detta icke var T. R:s mening. Ait i Tidskriften blifvit framlagdt, hvilka medel TF. K. begagnade, för att vinna framgång åt sin skolplar, den han försäkrade vara bättre än någon annan, : sannt; men om dessa medel icke alltid voro så hörsinnade som man af T. R. väntat, skall då Ekström fördömes, för det han icke förnekar sin Tidskrifts ins. att belysa, huru T. R. ständom gick tillväga för att vinna framgång åt sin skolplan? Frågan är vil förnämligast den: är det med sanningens vapen Fö;cningen och dets ins. värja sig, eller ör det osanniv Tidskriften för i skölden? Konungar och statsmän is ja tåla vid att deras offentliga handlingar offentligen granskas, äfven efter döden; skulle då T.R. fritag:s mer än andra, som velat omgöra ett helt lands, statsmakterna godkända institutioner? Och skulle det anses för ett brott att Ekström försvarar en lv: efter hvilken han i sin tjenst är skyldig att rätis sig? Det är lätt att säga oss hafva förvrängt T. E:s yttranden. Men bevisa det! Mag. Hedlund har än u icke inlöst det löfte denna Tidskrifts läsare veta a:t han gifvit Föreningen — det löfte, hvarom has skrifvelse på pag. 79 talar. Sådana äro våra vedersakare. När vi inbjuda dem till ärlig strid, då hål!s de sig undan, och deremellan orda de vidt och bred: jom att vi skada folkskolan! Försvaren då motiverra Itill ett sådant handlingssätt, om I kunnen! Klent hur J. B. R:s, R. U. T:s och —f—f—ms försvar varit: men är Handelstidningens nuvarande anfall på os: I mera lyckadt, lugnt och bevisande? ) Har T. R:s nit någonsin i Föreningen varit förneIkadt? Har icke T. R:s tändsticksbestämmelse, der varit tacksamt erkänd? Den, som strider med lögnens vapen, har ensjuk sak att försvara, säger ordspråket, och det är sannt. Att i nordliga Sverge skolvägen för barnen blir lång ärockså sannt, ja att byskolor kunna behöfvas på många andra ställen, har ej heller någonsin varit bestridt af vännerna till 1842 års folkskola; men de bafva med full rättmätighet anmärkt T. R:s många motsögelser. Så t. ex. sade han en gång, då någon änmärkte att i den eller den socken bögst få barn uteblefvo från skolan, och att denna verkat godt: Ja, det kan väl vara, men hemmet är den bästa skolan; en annan gång, när man med fakta visade hura oförmögna de allra flesta bem på någon ort voro att sjelfva undervisa sina barn, då hette det: Ja, det är Ihvad jag alltid sagt, och hvarför jag yrkar på ett småskolenät. Se hans skrifter! -Låtom oss nu jemföra ur offentliga handlingar, buru många barn, som saknat undervisning, så få vi se, hvilken grof osanning Handelstidningen tillgripit, för att kasta skugga på Föreningen och rättfärdiga T.R., då Handelstidn. påstår, att i de allra flesta socknar knappt en tiondedel af barn, som -bort bevista skolan, der kunde irfinna sig. År 1847 voro uf 360,000 barn i skolären 22,000 i saknad af undervisning, således icke nio tiondedelar, icke 90 procent, utan endast r ågra få proc: Alltsedan har med hvarje treårsberättelse till K. M. förhållandet blifvit bättre. År 1850 voro af 430,000 barn i skolåldern 14,000 som saknade undervisning; år 1853 af 450,000—9600; år 1856 af 480,000—7700, och år 1859 af 500,000 barn i skolåren blott 7300 som saknade undervisning. En hvar vet, att icke alla i skolåldern varande barn kunna tvingas i folkskolan; ty hvarje medborgare har rätt att låta undervisa sina barn i hemmet, närjd-nna undervisning af presterskapet kan godkännas, i enskilda skolor, i lärdomsskolor 0. s. v. Men med hvilket stigande förtroende 1842 års folkskola omfattats, ser man t. ex. deraf, att från 1847 till 1850 (d. v. s. innan 1. R. förkastade 1842 års skollag och tålade om folkskolans lättja, uselhet o. s. v., fitigt sekunderad af Handelstidningen och Aftonbladet) ökades antalet af folkskolelärjungar från 191,307 till 269,704, och har förtroendet till folkskolan sedan visat sig i ett ständigt stigande. Det är fakta, sådana som dessa, hvilka smaka Rudenscböldisterna illa, men vi kunna icke hjelpa det. Att skolornas beskaffenhet var sådan, att de flesta barn der saknade undervisning, sade T. R., men att så icke var förhållandet i verkligheten, säga oss er: farenhet och embetsberättelser. -Behofvet af småskolor för den första förberedande undervisningen, såsom det heter i den kongl. kungörelsen, är icke T. R:s tankefoster. Sådana :småskolor hörde icke till hans skolsystem, ty han förklarade småskolan nog för den allra största mängden af landtbefolkningens barn, såvida ej utomordentliga själsgåfvor eller föräldrarnes förmögenhetsvilkor gjorde en bättre undervisning nödvändig. Se, det är just denna plan för folkundervisningen, som aldrig T. R. och Ekström kunde blifva sams om, och deraf Tidskriftens uppsättande och Ekströms bemödande att från olika delar af landet samla tankar, rön och erfarenheter; men, märk det väl, icke i afsigt att kasta skugga på T. R:s person, utan för att komma sanningen så tära, som det blir möjligt för en ärlig sträfvan. Då man säger, att T. R. är småskolors upphofsman, så har man orätt, ty redan för flera år sedan namngåfvos i Tidskriften pastorater, der småskolor varit i gång lika länge som 1842 års skolstadga, ingalunda för btt göra fasta sockenskolan till skola för ett fåtal, utan för att förbereda till fasta skolan och möjligöra att de allra flesta barn kunde med nytta begagna den. För sådana småskolor hafva flera af folkundervisningens ädlaste vänner arbetat, och bland dem öfverste af Forsell, som 1844 sade till Ekström: om ej kommunernas fattigdom och njugghet lade hinder i vägen; skulle vi ha några småskolor rundt om hvarje fast skola; men vi få ej allt på en gång. Vi få vara glada åt det jättesteg, som genom 1842 ärs författning är taget: Den, som läst T. R:s skrifter med uppmärksamhet, len, som muntligen utbytt tankar med T. R.om hans skolplan, vet att han alldeles icke ville att småsko:an skulle sättas i samband med eller kontrolleras if 1uvarande fasta skolors lärare, hvilka fått sin un!ervisning vid landets seminarier. Dessa lärare du ga icke alls för min skolplan, sade T. R. — Nå, men hvilka anser gröfven då skulle kunna öffervaka och pådrifva arbetet i småskolor? — Byamännenp, svarade T. R.; det är så naturligt, att småskolornt öfverlemnades åt deras vård och omtanka, och presterskapet märker nog på husförhören hvad som benöfver rättas. Till rikets presterskap våga vi framställa den frågan: är busförhörets bestämmelse ati jaga upp tiden med examinering af småskolornas ärjungar, är det icke fastmer ett tillfälle att höra huru kristendomen förstås, huru den vinner tillämpning i familjerna? T. R:s motvilja för 1842 års skollag och folkskoans nuvarande arbete är oförklarligt, ty om, såsom vi alla veta, det är svårt att få ihop hvad som nu pehöfs till -lärareaflöning, hvarifrån skulle medlen agas till långt bättre aflönade lärare? Att förkasta och rifva ned hvad de ädlaste i landet före P.R. uppbygt i och för vårt skolväsen, det är icke så svårt men anskaffandet af långt skickligare lärare och millioner riksdaler till aflöning åt ett par tusen sådana, hvaritrån skulle allt detta tagas? TT. R. sste det icke sjelf. Båstad t. ex. har nu ånnonseat öfver år Och dag förgäfves efter lärare till sin öga folkskola, ehuru der erbjudes 1000 rdrs lön; ch se vi på de högre läroverken, så kan ju behofvet der ej alltid fyllas, prestbrist klagas eck öfver. var skulle då 2000 akademiskt bildade, för barnaimdervisning skickliga män tagas, om de nuvarande ärarne skulle på ett eller annat sätt skiljas från sina jenster, hvilket grefve TT. R. i sin korrespondens med Ekström rent åt säger vore en välgerning för lem? Grefve T. R, var en mycket, mycket välmenande man, men han lefde för mycket i sina drömnar, för att klart se in i verkligheten. T: R:s önskan, att den rike godsegaren skulle, om hans son å hufvudets vägnar vore svagt utrustad, åta sitt barn blifva Eroppsarbetare och i stället fostrå någon af sina wunderhafvandes rikt begåfvade söner till män på samhällets vigtigaste Platser, hör ock till dessa sköna drömmars, som vi på det högta ha gifla lhrmmeåa nit nnna frammång I FER: PRO