Aftonbladet – 17 augusti 1860, sida 2

kans herrlighet. Dess särskilda delar äro trån olikå tider; men då de nu tillgängliga underrättelsernå om denna kyrkas likasom om de flesta af medeltidens byggnadsverk äro mycket sparsamma, är det omöjligt att med säkerhet angifva byggnadstiden för hvarje särskild del. Kyrkan är byggd af engelska eller i England inlärda byggmästare. Materialet är hufvudsakligen tälgsten, det finare snidverket är af en mjukare stenart; det säges vara hemtadt från Gröhland. De hvita marmorpelarne tros vara från Nerö pastorat i Helgeland. Kyrkans längd. är 325 fot och bredd 162. Ännu är Eyrkany, trots all den förstörelse hon genomgått af krig, eld och missvård, vördsnadsbjudande: En ofantlig kostrad erfordras för bennes restaurering, eburu hon haturligtvis omöjligt. kan återställas till sin förra storlek och: glns. Storthinget har redan envisat ett an-Åslag att framgent utgå årligen, för att restau-, reringen snart nog skall börja på fällt allvar. — På altaret står en kolossal Kristusbild, end: gipsafgjutning efter originalet i Fruekirken il: Köpenhamn; den är skänkt till kyrk n af Thorvaldsen sjelf. Rundtom altaret äro def: toli apostlarne af Michelsen uppställda; de äro 1835 dit skänkta af Carl Johan. Kyrkansbe-l. ägenHet är särdeles vacker, vid ena ändan af Munkegaden; i fonden ligger fjorden, öch bortora, den herrliga fjellpartier. Detkungliga palatset — ett stort och vackert bus af trä, dyr bart möbleradt — ligger vid sidan af Munkeoc ej långt från domkyrkan. I och för kröningen är bon nu praktfullt och med stor smak dekorerad i rödt, och ornamenterna, i götisk stil, rikt förgyllda. De kungliga stolarhe äro ytterst praktfulla och arbetade i en ren och ädel stil. Kyrkans dekorering i sin helhet är så utmärkt väl lyckad, att jag flera gånger gått dit in för attistillhet betrakta den An Från palatset till kyrkan äro på begge sidor af den breda Munkegaden, från torget till kyrkporten, träd planterade, och emellan dessa voro på begge sidorna höga stänger anbrågta, från hvilka den norska flaggan, med den svenska i kryss, vajade. Gatan var belagd med rödt kläde, läktare uppresta, husen klädda med blomster och löf. Öfverallt -syntes flaggor vaja. En ofantlig folkmassa hade inströmmat till staden; högst egendomliga nationaldrägter förefunnos, fastän sparsamt. Kröningståget var, till följd deraf att ceremonien icke fcrättades i hufvudstaden, utan) långt uppe i lancet, icke så talrikt som det annars hade kunnat vara. Storthinget, som är afslutadt, representerades af 12 deputerade. De kungliga personerna gingo till fots till domkyrkan: Konungen bar till kyrkan röd furstlig mantel och plymagerad hatt; på återvägen kunglig krona och mantel naturligtvis. Drottningen bar icke heller till kyrkan krona, utan nyttjade bart hår. Hertigarne voro klädda i militäruniformer och buro icke kronor eller mantlar. Biskopens öfver Bergens stift predikan var särdeles vacker och allvarlig. Sången tog sig förträffligt ut. Kantaten, som gafs af 70 herrar och damer, anförda af Arnold, var vacker. Solopartierna utfördes af fru Tellefsen och hr Willman. Beklagligen afstympades sången högst betydligt till följd af någon hög otålighet. Detta klandras allmänt, särdeles som sångarne gjort sig mycken möda genom flera upprepade repetitioner. Nu lärer meningen vara, att kantaten skall gifvas full-Åständigt en af dagarne för stadens innevånare. För öfrigt lyckades allt väl — desto mera tillfredsställande för norrmännen sjelfva, helst ingen kostnad hade sparets för högtidligheten. Här är den en konstitutionel handling, föreskrifven, hvad konungen beträftar, i grundlagen. Det hör natärligtvis till grannlagenheten att drottningen särskildt inbjudes att låta kröna sig på samma gång som konungen, och det skedde dest : hellre, söm drottningen gjort sig särdeles älskad äfven i Norge för sitt milda väsende. Såvidt jag kunde döma, syntes deras majestäter ganska lifliga under bela ceremonien, som också gick ganska raskt undan, i allt på cirka tre timmar. — Min beskrifning på ståten torde förefalla er knappbändig; men jag refererar — som det heter på handelsspråket — till beskriftingen på sista kröningen i Stockholm. Dylika ceremonier — -et ligger i deras natur — äro sig temligen li: a, de må nu utföras utom eller på — scenc:. : Endast i en enda punkt har jag bö:tatt et! numera lyckligtvis fåtaligt slägte -— jag ville kalla dem stela etikettsmenniskor — varit missnöjdt. De förmena nemligen, att konungen hade bort till kyrkan bära furstlig mantel — således af blått sammet — ej röd, som fallet nu var, emedan purpurn tillhör ensamt majestätet, säga de. Men dels är den röda färgen nationalfärgen bär i landet, och :!els sä ges det, som Jag tycker med fullt sLä regenten redan var konung i Norge innan ban gick iu i Thbrondhjems domkyrka för attkrönas, och var således berättigad bära purpuärn redan till kyrkan. I annat fall skulle åt sjelfva kröningen tilläggas en vida större betydelse än den numera eger, sedan en regent k-n utöfva full konungslig makt utan att vara krönt. Genom den ganska riktiga åtgärden, att hertigarne Xx) Oscar och August icke buro mantlar i kröningståget, undveks allt tal om huruvida dessa mantlar borde vara blå eller röda till färgen, och etikettsmenniskorna ha således i denna punkt icke funnit någon anledning till grämelse, ty naturligtvis kunna de för ingen del gå in på att mannen hedrar drägten, utan påstå att drägten hedrar mani en. För min del hyser jag vida :törre vördnad både ör den grofva dalkarlsrocken, som förvaras på rådhuset i Liibeck, och som Gustaf Wasa bar då han flydde dit för att anropa senatens hjelp för Sverge mot Kristian den andre, och Gustaf II Adolfs på Litzens slagfält genomskjutna kyller, än hela raden af purpurmantlar, inklusive den som Svante Hedin bär i Profeten. Ett vida ömtåligare tvisteämne löstes här särdeles angenämt. De ifrigaste norskhetsmännen hålla före, att då Carl Knutsson Bonde ) Märkligt nog har Norge aldrig haft några herti