Aftonbladet – 17 augusti 1860, sida 2

ar den förste konungen med namnet Carl, som lifvit krönt i Norge (d. 20 Nov. 1449), så borde jarl XIII benämnas i Norge Carl II, Carl Jojan benämnas Carl III, och följaktligen den nurarande regenten heta i Norge Carl IV. Men de nera lugna, som ganska riktigt säga: namnet ör inet till saken, ha ej något emot att, åsom nu skedde, sCarl den femtonde kröties i söndags äfven till Norges konung. Derned är den saken på redig fot på begge silorna om Kölen. Ochdet likar sig till att nycket annat och mera vigtigt också skall komma på redig fot de begge folken emellan, lott hala eller herrsklystna mellanlöpares anlag blifva blottade; hvilket snart nog måste ke, huru obehagligt det än kan vara att nödsas sätta yxan till roten. På kröningsdagen gåfvo deras majestäter tor middag i palatset. Emedan en stor del af letsammas rum äro upptagna för deras majetätets och uppvaktningars enskiltabehof, måte serveringen ske i flera rum, och då större ipal gäster blefvo inbjudna än som först bekukdes, så vidtogs i hast den utvägen att lukåa ett stort: bord nere i den vackra trädsården, som tillhör palatset. Der serverades niddag för ett stort antal norrmän äfven af högre grader. Sedan den egentliga dinern var slutad, begåfvo sig åtskilliga svenskar ned trädgården, då isynnerbet hrr Blanche och Schwan mottogo de mest otvetydiga bevis på rorrmännens högaktning, och alla skulle dricka med dem och trycka deras hand. Apropos detta, så kan jag ej underlåta att nu och här pmförmäla tvenne särskilta tilldragelser, som belt säkert skall intressera, och ni får ursäkta, att mina meddelanden ej göras i systematisk ordning; den låter sig ej verkställas, då tiden ir knapp och bjudningar och tillställningar jaga hvarandra här. Skrifbordet är deremellan Minst angenämt att intaga. I lördags var den svenska kröningsdeputaionen inbjuden af den norska till en ytterst magnifik middag i teaterns festivitetslokal, som särskildt för tillfället var smakfullt dekorerad med blommor och svenska och norska flaggor. Skålen för H. M. konungen föreslogs af storthingspresidenten pastor Härbitz, som dervid uttalade den fasta öfvertygelsen, att tidsomständigheterna numera vore sådana, att då Försynen hade gifvit monarken två riken att styra öfver, så kunde han ej vara n god konung i det ena landet, utan att vara det äfven i det andra, och derföre nedkallade han Guds välsignelse öfver konung Carl, att ban måtte blifva en så vis och god konungi Segge rikena, som han sjelf utan tvifvel önskade tet. Derefter föreslog odelsthingspresidenten pastor Blom skålen för konungafamiljen, föräkrande att dess sorger likasom dess fröjder lelades varmt och innerligt af hvarje svensk ch hvarje norrman. ; Skålen för föreningen föreslogs på ett särieles vackert sätt af lagtbingets president, Höjesteretsassessoren Motzfelt; hvarefter saköraren Sverdrup i ett briljant tal föreslog den svenska riksdagens skål. Att återgifva detsamma tilltror jag mig icke af det skäl, att iag dertill icke eger förmåga; men det får 1 uppriktigt bekänna, att få tal,. om något, na på mig gjort ett sådant intryck. Det var nemligen på en gång djupt allvarligt, men tillika så vänligt mot Sverge. Han framhöll hufvudsakligen, att begge folkens representan!er måste arbeta på ett gemensamt mål: folkfrihetens och den konstitutionella styrelsens utveckling. Före skålen afsjöngs en, i anledning af densamma författad sång, som i särskildt elegant kartonerade exemplar öfverlemnades till de svenska gästerna. På de begge sista skålarne svarade grefve af Ugglas med en skål för Norge. Hans tal var välvilligt och till formen ganska nätt. Det gjorde också ett särdeles godt intryck på norrmännen, som ganska väl insågo grefve af Ugglas ömtåliga ställning. Efter måltidens slut inbjödos vi svenskar af våra värdar till en konsert som Tellefsen gaf samma afton, då äfven fru Tellefsen, violinisterna Ursin och Örbye samt vår Willman uppträdde. Den andra tillåragelsen är mera speciel, men ganska betydelsefull. Förliden söndag infenn sig nemligen först hos hr Blanche och sedan hos hr Schwan en deputation af dels stortbingsmän, dels boigare här i staden, hvilka hemburo nämnde herrar sin tacksamhet för deras under riksdagen uttalade åsigter i norska frågan. Jag föreställer mig, att hr Blanches politiska motståndare — andra motståndare har han väl i grunden icke — efter detta skola tillgifva bonom cen rysliga inkonseqvensen, som bestod deruti att han, som icke bevistade kröningeni Sverge, dock kunde mottaga förtroendet att resa hit till kröningen. Här hade man tagit för alldeles gifvet, att deputationens ledamöter skulle utses jemväl för de begge meningsfraktionerna i norska. frågan; de kunde derföre ej nog förundra sig öfver utgången af valen hos adeln, presterna och bönderna; men desto mera fägnade det alla bär, att borgareståndet varit nog frisinnadt att välja två, som tillhörde minoriteten. Emellertid anser jag mig böra uttryckligen nämna, att majoritetens representanter på intet sätt baft eller ha skäl till något annat än högsta belåtenhet med sin vistelse här, hvarunder alla ömtåliga punkter:i politiken på det omsorgsfu!laste un. ivikits, och den utmärktaste gästfrihet och välvilja bevisats alla svenskarne. Jag är också fullt öfvertygad, att enhvar af oss skall hemföra de mest angenäma intryck af vistelsen i Norge. Om aftonen kröningsdagen gaf Throndhjems sångförening deras majestäter en vacker serenad. I går på förmiddagen voro storthingets deputation och der svenska deputationen m. fl. inbjudna till besök på eskadern, åå de helsades med salut. Manskapet mannade rå. I går afton gaf Throndbjems stad en ytterst praktfull bal för deras majestäter i en särskildt derför i sammanhang med borgareklubbens lokal uppförd stor: dänssalong, hvilken rikt dekorerad med rödt, blått, guld och grönt, var utmärkt vacker. Ljuskronorna, af endast glas, till antalet 11, och särskildt in