Aftonbladet – 6 augusti 1860, sida 3

slutar sin framställning med att, på ett my os ket fint och smekande sätt, betvifla: mitt -författareskap till den omnämnda artikeln; emedan den icke vore mig på något sätt värdig. ?Nikhil humani a me alienum puto? säger en utmärkt romersk författare. Om jag är prest och besitter bildning, som Dagbladsförfattaren tyckes vilja medgifva, så lär väl icke detta vara något verksamt och gällande hinder för mig att känna ett varmt och lifligt deltagande och sorg öfver den olycka, som träffat min högt aktade och värderade vän, snickaremäs staren Rundström och hans familj, äfvensom det nedslående och olycksbådande för hela samhället, som ligger i detta äfvensom i de många flera dåd, som genom tidningarne komma till allmänhetens kännedom. Om man skär sig i ett finger, så erfar hela kroppen smärta deraf. Så är det ock här. — Det är icke blott jag som känner denna olycka, utan det är hela samhället, hvilket fortfarande är under närvarande bristfälliga institutioner hotadt. Det är icke för att smutskasta, utan för att motivera nödiga förändringar ilaggifning och lagskipning, jag nödgats anföra något om ställningen sådan den är. Amnet är på inte sätt uttömdt. Rustkammaren har beklagligtvis många flera vapen än dem jag pekat på, och jag skulle helst önska att man icke tvingade mig att vidare framdraga desamma eller deröfver författa eri inventariiförteckning. ; Slutligen får jag, såsom svar på anfallet emot mig i tidningen Dagligt Allehanda, nämna, att jag icke sväfvar, som tidningen tyckes örutsätta, i någon djup okunnizhet om ställningen, hvarken i mitt eget fädernesland, eller i Neapel och Kyrkostaten. De sistnämnda landen, så nedtryckta de äro genom : maktmissbruk, våld och godtycke och all deraf följande uselhet och förnedring hafva dock det stora företräde framför vårt olyckliga land, att de erkänna sina vådor och olyckor ochönssa tidsenliga förbättringar och ibland dessa äfven den, att få införa i sin helhet den mest humana och rättvisa lag, som verlden eger, nemligen Code Napoleon, af hvars välgerningar de redan haft en angenäm försmak, under det att den, som här vågar föreslå en enda paragraf af samma humana lag till:gillande och antagande, för botandet af en : bland: de största olyckor, som samhället är besväradt med, lättsinnigt hånas af den tidning, som anser sig sjelf vara ?den upplysta medelklassens organ?, och derjemte: utpekas såsom den man kan saklöst både råna och bestjäla, emedan man efter den personens proklamerade åsigter icke löper någon fara att derför ställas till laga näpst. Jag tviflar ingalunda att artikelförfattaren ju skulle anse det rättvist och välförtjent, och till och med finna nöje deri, om så skedde. Men jag kan tjena honom med den underrättelsen att han troligtvis kommer att gå i mistning af det nöje, som ett sådant faktum skulle tillskynda honom; enär hela den så kallade lägre befolkningen icke på tjugo irs tid velat mig något ondt, utan äfven när de uppmanats och uppmuntrats, såsom nu, att illskynda mig något sådant, så har det blifvit afvisadt med den invändningen: När vi äro i nöd, så skaffar han oss hjelp, hvar den ock skall tagas ifrån. Han är vår verklige vän, och vi hafva icke hjerta i bröstet att göra den mannen skada. Jag anser det icke nöligt att upptaga förebråelsen till Aftonbladet ör införandet i dess spalter af min uppsats; medan jag tviflar ingalunda att ju Aftonblalet, om det finner så nödigt, är i tillfälle att vifva svar på tal. Jag begagnar äfven detta illfälle att rätta ett svårare tryckfel, som insmugit sig i näst sista raden af min artikel i Aftonbladet, der ordet evalvera står i stället ör involvera. Stockholm den 4 Augusti 1860. N. J. Ekdahl. Kyrkoherde.