Aftonbladet – 6 augusti 1860, sida 2

ymt Palermo, inlemnades icke mindre än 3,000 jensteansökningar, — hvari hvar och-en framvöll i de mest klingande ordalag sina förtjenter. Man behöfde vara allvetande för att kunna träffa ett riktigt val mellan alla dessa nedborgare. I Castrogiovanni är denna begärlighet efter jen tebefattningar icke mindre intensiv än öfverallt annorstädes. Det parti, som: blifvit bortstött af guvernören i Piazza, bar, likt de desta andra, skickat en deputation till Palermo för att petitionera. De understödjas af de inAlytelserikaste medlemmarne af aristokratien på platsen, ty guvernören har, fastän sjelf aristokrat, träffat sitt val på den mera populära sidan. Men jag bör rättvisligen omnämna, att, oaktadt denna tjenstejagt, det allmänna lugnet icke blifvit stördt inom mer än tre eller fyra kommuner på hela ön, och äfven i dessa inträffade oroligheterna innan regeringen blifvit tillsatt. Af alla de rykten omoroligheter, som nå er, finnes icke ett enda sannt, och detta är måhända det största af alla de under Garibaldi gjort sedan sin ankomst till Sicilien, ty hans förtrollningskonst måste det tillräknas. Man måste begifva sig inåt ön och se med egna ögon, för att kunna förstå dettå folk; likasom ert öga från Castrogiovannis höjder skådar ut öfver hela ö, så öppnas äfven er själ för sakernas verkliga ställning, när ni kommer i förbindelse med folket i det inre af ön. Men det är ej så lätt att nå denna höjd, till hvilken man kommer på en i zigzag, urspruns ligen af en emir anlagd, fem mil lång väg, som ständigt bär uppför. Från Caltanisetta, hvarifrån jag sist skref till er angående denna kolonn, föra tvenne vägar till Castrogiovanni, den ena bred och god, men ungefär dubbelt så lång som den andra, hvilken skär igenom berget. Så här midt i somma: ren och med trupper, som till en del voro färdiga och till en del, vill jag hoppas, snart skola vara riktiga cacciatori (jägare), kunde man ej tveka i valet mellan dessa båda. Artilleriet och trossen skickades den längre, äfven för vagnar farbara vägen, medan trupperna sjelfva erhöllo befallning att marschera den andra bergsstigen. Artilleriet och trossen skulle bryta upp natten förut, och municipalitetet anskaffade mot betalning vagnar och mulåsnor. Nationalarmeåer uppföra sig alltid väl, och sålunda betaltes de vagnar, som bragts från Palermo, med 12 taris eller omkring 3 rdr 60 öre om dagen, d. v. s. lika mycket som de kunnat få annorstädes. Men minnet af neapolitanarnes reqvisitioner är ännu för friskt hos folket, och när derfcre vår reqvisition af vagnar kom, befanns det att de hade alla försvunnit utan undantag. En truppafdelning skickades till grannstaden S. Cateldo, men då det antal vagnar den förde tillbaka med sig ej förslog, så belades alla egarne af vagnar, som gömt sig, med böter, tills vagnarne skaffades fram. Detta hade önskad verkan, men emellertid hade 12 timmar förrunnit, så att artilleri och tross ej kunde begifva sig i väg förrän på samma gång som trupperna, på e. m. den 9. Den korta bergsvägen förer genom en af de vildaste trakterna p3 Sicilien, men är till ersättning uttröttande äfven under sommaren. Sluttande nedåt nära några bredvid liggande svafvelgrufvor, höjer den sig sedan och löper längs sidan af en brant bergsrygg, der soldaterna måste gå i rad en och en. Till följd af hettan kunde trupperna ej bryta upp förrän på eftermiddagen, så att de ej kommo ned i Salsos dal förrän på aftonen. Landtfolket, som var sysselsatt med skörden, kom nu med vattenämbar för att förfriska trupperna; och sknappast hade den första törsten väl blifvit stillad förrän musiken började spela upp och alla våra scilianska rekryter började svänga om i sin nationaldans, hvi!ken är ganska snarlik tarantellan. I detta afseende öfverträffas siellianarne af få; om de än äro aldrig så trötta, kunna de likväl icke motstå det lockande i en af deras nationalmelodier. Efter omkring en half timmas rast tändes lyktorna, hvarmed hvarje kompani är försedt, och marschen fortsattes åter öfver en bergsgren, som skiljer dalen Salso från den dal, som genomskäres af den vid Castrogiovannis fot flytande strömmen. Tvenne vägvisare hade tagits från Caltanisetta; då de kommo upp på spetsen af berget, gingo de i hvar sin riktning och påstodo sig båda vara på rätt väg. Officerarnes otålighet ochharm gjorde saken ännu värre. Följden var halt och någon förvirring i mörkret, hvilket inverkade äfven på det öfriga af marschen. Den väg, som utvalts, leder öfver halkiga klippor nära intill ett bråddjup, och då förtroendet till vägvisarne redan blifvit rubbadt, så rådde under marschen en viss tvekan och vilirådighet, som bröt linien, och till följd hvaraf andra hälften af kolonnen blef ansenligt bakefter. Trång som vägen var, kunde man ej göra halt med kolonnen förrän den hunnit ned i dalen. Men en gång der, fann man ett nytt hinder i strömmen, som måste passeras icke mindre än sju gånger, och hvila eg RA Rae RR EE Rs