Aftonbladet – 6 augusti 1860, sida 2

zigenarnes själamessa hade hon aldrig ens tänkt sig. Qvinnornas röster höjdes stundom nästan till ett ångestfullt skri och sjönko åter till en sakta klagan; männernas sång ljöd aldrig hårdt, men de många djupa kraftfulla basrösterna gjorde dock ett intryck på åhöraren, som vida öfverträffade den mäktigaste orgel. Det är möjligt, att det ovanliga i hela uppträdet och hennes uppskakade nerver inverkade något — men säkert är, att hon nästan tyckte sig färdig att förlora sansningen. Midt under sången upplyftade de sex männerna, som ej buro bloss, båren hvarpå den döda låg och buro den nedåt hvalfvet, följda af folkmassan, som utan någon slags ordning skockade sig efter dem. Reginald återvände till Constance, drog kapuschongen öfver hufvudet på henne, på det hon ej skulle blifva igenkänd, tog henne derpå vid handen och ledsagade henne efter den besynnerliga processionen. De lemnade tummet genom en annan dörr än den de kommit in igenom, och sedan Constance hade med någon svårighet stigit öfver några ojemna stenar, blef hon öfverraskad vid att finna sig stå på stranden af en liten hafsvik, så omsluten af lodräta klippor att ingen annan väg tycktes finnas dertill än från sjösidan. Den häftiga bergsströmmen, som skummade fråm igenom passet under hennes fönster, och hvars vilda musik så ofta hade vaggat henne till sömn, hade här sitt utlopp, och en kaskad, hvilken hon ganska riktigt ansåg bildad af en bäck, som gick igenom trädgården, kastade sig som ett hvitt skum utför de skrofliga klipporna. Månen som var i sitt nedan, hade just nyss gått upp och kastade ett oredigt ljus öfver denna tafla, då stundtals de mörka skyar, som hastigt ilade fram genom rymden, elade sig. I denna stund hade Constance knappt sjelf någon tanke för allt detta, men hela uppträdet fästade sig än