Aftonbladet – 6 augusti 1860, sida 2

kedja hängde. Hon tviflade ej på att icke äfven de öfriga voro försedda på samma sätt, och det fordrades ej någon hög grad af fantasi för att fatta den föreställningen, huruledes detta rysliga rum i fordna tider genljudat af olyckliga fångars klagan — offer för feodalismens tyranni. Hon fick emellertid icke länge sysselsätta sig med dessa iakttagelser, ty hennes uppmärksamhet fästades snart odelad vid en skara menniskor, som stodo ungefär midt i hvalfvet. De voro tretton, och Reginalds befallande gestalt syntes för hennes blickar framför alla de öfriga; I midten af denna grupp var en stenbänk, lik dem, som stodo intill väggarne, och på den låg mrs Ravenscrofts lik, öfverhöljdt med ett bårtäcke. Sex af männerna omkring den hade bloss i händerna, hvilka kastade ett starkt, rödaktigt sken öfver hela taflan, det låga, hvälfda rummet, de väldiga murarne och de tretton stumma och orörliga figurerna, alla insvepta i långa, svarta drägter. Constance stirrade härpå, under väntansfull: undran hvad som härnäst skulle komma, ty det märktes tydligt att de väntade på någonting. Snart ljödo stegen af många menniskor från nedersta delen af fängelsehvalfvet och en. skara män och. qvinnor af vildt utseende, otydligt synbara vid skenet af några få, spridda bloss, närmade sig med brådskande hastighet. De skockade sig omkring den oprydda likbåren för att ännnu en gång hvar och en få se den dödas ansigte, hvarefter de, under anförande af en qvinna, alldeles böjd af ålderdom, hvilken med ett skarpt ljud af en pipa angaf tonen — började en begrafningssång och veklagan. Constance hade vid en musikfest hört andlig musik af de största kompositörer uppföras, med full orkester och beledsagad af orgelns rika toner, men något så gripande, så förfärande i all sin vilda patos som denna