Aftonbladet – 1 augusti 1860, sida 2

Es flattern die Kirchenfahnen, Es singt im Kirchenton, Es ist zu Köln am Rbheine, Da geht die Procession. Ni erinrar er troligen dessa strofer ur Heines Wallfahrt nach Kevlaart, ja, ni minnes kanske hela dikten. Det fianes näppeligen någon sång och någon stad, som bättre passa tillsammans. Den breda floden med de gammaldags fartygen, de medeltida fästningsverken på båda stränderna och vinbergen i bakgrunden, de trånga gatorna med de talrika kyrkorna och kapellen, helgonbilderna och brunnarne, de underliga gatunamn och skyltar man påträffar mellan till hälften förfallna spetsbågar och förgallrade fönster, allt är egnadt att försätta sinnet i en stämning, under hvilken det tycker sig förnimma doften från en mera trohjertad och varmt kätinande tid. Hvad tyckes om gatunamn sådana som dessa: Kleine Sandkaul, Unter Seilmacher,, eller t. ex. Unter Fettenhennem? Eller om en skylt sådan som denna: Detmold, Schumacher, unter Gottes Gnaden?I ett sådant hus, som skomakare Detmolds, föreställer man sig att der ännu kan lefva en sådan stilla, djup kärlekssorg, som dikten omtalar, och att Jungfru Maria kunde om natten inträda -dit, för att läka kärlekssorgen — med döden. Men liksom dikten frambesvurit den gamla tiden endast af längtan efter en naiv tro och innerlighet, som skalden sjelf icke egde, och likasom vid slutet tviflet kastar sitt ironiskt lekande ljus in mellan Kevlaars vaxljus och rökelsemoln och in i den lilla kammare, dit madonnan inträdt, på samma sätt frambryter också den moderna tiden på alla håll och kanter i den gamla staden; nya byggnader kullkasta de gamla och resa sig med komfort och prakt — några i götisk stil, liksom om de, på samma sätt som Heines dikt, ville visa pietet mot det gamla, och likväl ha gin egen vilja, och under det man står i en kyrka och åhör tlockarens andägtiga berättelse om den heliga -Ursula och de elfva tusen jungfrur, far ångvagnen bullrande förbi. och hvisslar, som om den gjorde narr af Sancta Ursula; och alldeles midt för den gamla domkyrkan, på hvars fullbordande den tyska godmodigheten skall bygga i ännu ett halft århundrade, men der man tillsvidare håller gudstjenst med all medeltida pomp i ett af sidoskeppen, är den väldiga jernvägsbron kastad öfver Rhen. I-sanning, kastad: så lätt och elegant synes detta storverk. Tillförene gick jernvägen . ej längre än, till Deutz och vidtog åter i Köln; Rhen var en naturlig gräns... Nu far man, utan att stanna, från högra till venstra stranden öfver denna väls diga bro, som har dubbla spår för jernbanan och dessutom en bred väg för vanliga vagnar samt gångvägar för fotgängare. Den liknar en vrhålkad bjelke med sidor af flätadt jern. Den hvilar på fem pelare, och afståndet mellan de båda pelarne på ömse sidor om floden är omkring 1000 alnar. Detär grofva jernkrampor, som Preussen inslagit i den venstra Rhbenstranden, och då man anbragt dem just midt emot den gamfla domkyrkan, det germaniska nationalverket, så uppfattar jag det såsom ett. symboliskt tillkännagifvande, huru naturlig förbindelsen skall anses vara och med huru stora uppoffringar den i nödfall bör upprätthållas.