Aftonbladet – 27 juli 1860, sida 3

jför att döma utaf den fruktånsvärda förstö-! relsen inom kraniet, haft mycken kraft och åter, under-sådana omständigheter, -bestämdi dslagit ett lika litet och lika rundt-hål i tinningbenet på samma sida som i huden. Hr L:s förklaring öfver ricochetterna inom hufvudet . ans. gs oriktig, för att icke säga T orimlig, så att de till och med förklarades omöjliga. Denna opposition synes i dubbelt afseende varit oriktig, först derför att en kula ovilkorligen far fram snart sagdt i alla både I möjliga och omöjliga riktningar, ända tilldess. bon sär alldeles utlupen — och för det Tandra emedan spåren: till -dessa -ricochetter ju finnas qvar synliga ännu i kraniet. Aterstudsningen ifrån pars petrosa till venstra ögonbågen ansåg man allra minst förklarlig, emedan den skulle skett i en spetsig vinkel; men då man antager träffen ifrån venster, har man ju samma vinkel vid..pars petrosa! Och at projektilen gjort denna tur, vare sig från venster till höger eller: från. höger till venster. erkännes afalla och enhälligt... Hvarföre skulle en och samma vinkel vara omöjlig i ena fallet? Det är således tydligt att förklaringen om ricochetterna icke har något för omdömet motsägande. Att den venstra sidans benöp ning är något. ehuru högst-obetydligt större än öppningen ; den högra utgör onekligen en vigtig stödjepunkt för den å igt som hr L. så fast vidhållit. Äfven vore det visserligen möjligt att projektilen kunnat komma ifrån fästningen och likväl träftat på den högra sidan, fastän man icke kan betvifla fortifikationslöjtnanten, sedermera öfversten Carlbergs omständliga och klara uppgift att konungen sutit eller halftlegat på bröstvärnet med venstra sidan åt fästningen och hufvudet något vände: deråt. En kulas repeterade skenande skulle visserligen göra en träff på högra sidan möjlig. Men man förklarar icke dermed att krossningen på sistnämnda sida, betraktad såsom ingångspunkt. är nära lika stor som på den venstra, och ännu dertill så mycket större till sin verkan som skönjes af den funna utträngningen af vårtutskottet. Har man, vid åsigten om den högra sidan såsom utgångsställe, svårt att förklara hvarföre ingångshålet på den venstra sidan har så betydlig storlek, så möter man vid den andra. åsigten samma svårighet att förklara hvarföre ingångshålet på högre sidan är så stort, d. v. s. med föga mindre qvadratinnehåll hos den utslagna benytan. Till detta kommer nu den: märkliga skilnaden emellan hudöppningen och krossningen på högra sidan : det tunna tinningbenet. Om projektilen varit så liten som hudbålet derutvisar. borde .den haft full fart för att kunna afslå pars petrosa och tillställa den öfriga stora förödelsen inom kraniet, Men med full fart hade den gjort ett hål i benet på högra sidan lika regelbundet och föga större än i huden, — hvaremot den ojemnfärligt större benkrossningen under udhålet erkännes vara följden af en svagare tryckning, således af en mattad projektil. Man råkar, i båda dessa fallen, i ett dilemma; hvarutur man icke kan reda sig med annat vilkor än att antaga en större kastkropp, som, ehuru utlupe ., dock genom momentet af sin massa egde en qvantitas motus hvaraf förstörelsen såväl i båda sidorna som i kraniets botten kan förklaras. Det är förlenskull en-lättande förutsättning att kastkroppen varit aflång till formen, — således ett skrotstycke eller en bombsplitter. snarast det förra, Som lättast kunnat göra en regelbunden utgångsöppning. Man skulle då tänka sig att detta stycke kommit från venster (från fästningen), träffat på tvären, inslagit hela den bendel, som nu saknas, ifrån antrum Hygmori, ögonkanten och en stor del af tinningbenet, jemte ögongropens bottenben och en del af kraniets främre botten. Detta om de fasta -delarne på venstra sidan, hvartill väl kunde läggas den stora frakturen å pannbenet. Utom.hvad besigtningen. förefann, känner man af de la Motrayes uppgift att det venstra ögat var indraget i hufvudet — hvilket bättre än allt annat bevisar att våldet kom från venster, äfvensom ått det lättare kunde ske af en lång släpande kastkropp. som fattat synnerven och ådrorna, med hvilka ögat medföljt, än om en liten kula (stor som högra sidans hudhål) passerat deröfver. Vidare bortskrapades benen i basis cranii, hvilket. också icke bordt kunna så vidsiräckt ske förmedelst en liten runil projektil som af er längre, den der tog med sig allt som-låg inom sträckningen af ett par eller tre tum. Besigtningsmännen yttra också stt ingen (egentlig) skottkanal fanns; men en sådan (af ringa diameter) borde hafva funnits, om projektilen varit en liten kula... Under halfva loppet inon kraniet träftades alze och pars petrosa, hvilket afstöttes, men hvarvid en särdeles stark tryckning. nödvändigt skulle uppkomma, då fissuren sbakom högra örgången lätt förstås hafva uppstått. När nu — i hvilketdera fallet som helst, antingen det varit en kula eller en aftlång kastkropp — den fortgående projektie fick en ricochettrörelse från pars pet osa, determinerades afvikningen i vinkel mot högr: tinningbenet. Härvid-måste man föreställa si; att den aflånga kastkroppen fått sitt motstånc på ena ändan och fördenskull determinerae: att.med. spetsen förut tränga igenom tinning benet, under TF: att likväl hela dess långsid: i nästföregående ögonblick tryckte mot: de svaga benet och derå-gjorde den vidsträckt: förstörelsen, som verkligen i all händelse: synes oförklarlig såsom gjord af-en kropp icet ringa diameter och med så vida bibehåller fart som af förstörelserna bevisas. Ty fler: starka ben voro afslagna; hvaremot de bor kunna bibehålla sig ospräckta, och isynnerhe: qvarsittände; om en kula från höger träffa allenast det tunna tinningsbenet, hvars mot stånd visserligen -bordt vara-så svagt, att ifig: fissurer från detsamma bordt-kunna uppkon ma, och allraminst i fortsättning till occipu och pannbenet på båda sidorna om de bef som krossades. : öd De hufvudsakliga upplysningarne som mar vunnit såsom resultat;af undersökningen är följande: