Aftonbladet – 27 juli 1860, sida 3

partementschetens lön till 13,000 rdr. Sjeltva ui räkningen öfver hufvudtitelns belopp återremitterade: Vid 86, hemställande att samtliga de aflöning: anslag, som blifva å åttonde hufvudtiteln uppförd: måtte af rikets ständer definitivt fastsställ.s, god kändes, med undantag för departementsexprditioner Föredragningen i detta plenum afslutade med sist nämnde paragraf, LITTERATUR. Hygiea. Tjugoandra bandet. Supplemente n:r 3. 1860. Diskussionen i svenska lä karesällskapet den 1 och 8 November 185 om konung Carl XII:s banesår. Den danske historieskrifvaren Paludan Mil ler har, genom sin förträffliga kritik öfve både tryckta och otryckta källor rörand Carl XII:s död, återkallat intresset för denn fråga, som efter 140 års förlopp hunnit ing i tänkesättet med en förvändhet, som endas genom fördomar och växande sqvailer bli möjlig. Det hade gått så långt, att historisk: handböcker för barn, utgifna af aktade för fattare, innehöllo samma saga, öfvergångei till historisk dogm, att Carl XII blifvit lön mördad. Paludan Millers arbete: Är Kon Carl XII falden ved Snigmord? har gifvi oss en tillförlitlig historisk vederläggning a det vidt kringspridda ryktet, men samme för fattare önskade likväl att en vetenskapli; undersökning af skadan å konungens hufvuc borde anställas för att vinna en så tillsägand Fo bekräftelse på den sanning han fram ställt. Professorn Fryxell hade, med anledning häraf, anhållit att en sådan vetenskaplig be sigtning måtte anställas, att man af dess re: sultat kunde komma till visshet huruvida säg. nen om lönmord deraf blefve bekräftad elle: vederlagd. Med konung Carl XV:s tillåtelse förrättades en sådan undersökning i Pfaltziska grafkoret, så att likkistan utlyftes ur sarkofagen, utan stt dock liket uttogs. Resultat :erhölls, och ehuruväl sedermera en vidlyftig kirurgisk och medicolegal polemik om förrätt ningen uppstått, var likväl åsigten mellan de tvistande enhällig i att förklara, det de förefunna förhållandena bestämdt utvisade att konungens död icke var åkommen genom lönmord. Hvad som dervid tjenade till bevis var at krossningen i hufvudet var, så mångfaldig at den befanns vara härledd af en projektil, som kommit från långt afstånd, och som, om icke utlupen, likväl mattad, icke gjort ett enkel häl för sin genomgång, utan bräckt å alle sidor både vid inoch utgåendet, hvilket icke händer vid en träff på nära håll. (Det inser lätt att intet lönmord kunde försökas på långt afstånd, helst i natt och skymning.) Men om man var enig i hufvudpunkten till lycka för den historiska forskningen, och för både nationens ära och för åtskilliga värderade enskilda misstänkta personers rehabiliterande, var man deremot lifligt åtskild omdömet öfver vissa detaljer, som, i händelse icke den allmänt erkända punkten om kulans verkan gifvit afgörande utslag, skulle kunna: på nytt grumla föreställningen om förloppet Man resonnerade gemensamt sålunda: Enär ingen lönnmördare kan försöka ett mordskott på långt afstånd, helst vid nattetid och i skymning, samt för öfrigt dagliga beqväma tillfällen kunnat erbjuda sig för ena ogernings föröfvande, om någon sådan niding funnits. så måste ett skott. med en -mattad projektil vara kommet från stort afstånd, hvilket hör måste. förstås varit ifrån fästningen. Denna åsigt är oemot-äglig. Öfverfältläkaren hr Liljewalch angrep emellertid både den för syneförrättningen uppställda frågan och sättet för dess upptagande och besvarande, hvilka båda -omständighete han ansåg hafva gifvit en afledning frår syftemålet. Hr Fryxell hade nemligen önskat ut redning af frågan, huruvida det dödande skottet kommit från höger eller venster, en fråge som varit gjord tvistig emellan den förr omnämnde danske författaren och den svenske utgifvaren och kommentatorn: af. Millers arbete. Denne öfversättare och kommentator — hr Swederus — hade nemligen påstått att, nä konungens bevittnade ställning på bröstvärnet det ögonblick då skottet träffade, var sådar att han vände. venstra sidan af hufvudet mo fästningen, kunde skottet icke från fästninger träffa på högra sidan; samt att, om det blefve utrönt att detta dock vore händelsen, måst det bevisa att han blifvit skjuten. från svenska sidan. — Öfversättaren delade för öfrig Paludan Millers åsigt att lönmord icke va rit föröfvadt, utan antog med bestämdhet at: konungen fått skottet ifrån fästningen, son icke låg fulla 300 alnar ifrån löpgrafven. Genom hr Liljewalchs anmärkningar unde; diskussionen har den nämnde svenske kommentatorns påstående blifvit i viss mån vederlagdt, emedan det måste medgifvas att fler: ricochetter i sned riktning innebära en möj lighet att ett skott, skjutet från venster, ka. träffa från höger, ehuru ett sådant fall onekligen bör till stora sällsyntheter. Hr Liljewalch anförde, till stöd för sitt påstående, en synnerlig mängd af bevis från utländska, isynnerhet franska militärläkares er farenhet och omdömen, alla bufvudsakligen utgående på bekräftandet af den satsen, att vid skottsår det ingående hålet är mindre än det utgående — med undantag af ytterst få fall. der träffen. varit på ganska. nära -håll, så att krutgas och förladdning kunnat medverka pi mjuka delar. På grund af denna sats, som äfven af de flesta öfriga ledamöterna medgafs. och enär hudhålet på högra sidan hade blott en åttondedels diameter jemförd med hudhålet på venstra sidan, förklarade hr L. att det å högra sidan varande hålet måste anses hafva varit det ingående. Häremot måste likväl invändas att benkrossningen på högra sidan var åtminstone lika stor,rom icke större än på den venstra; hvilket isserligen icke skulle varit händelsen om projektilen der ingått, isynnerhet om densamme IR är JE; SEG fö e ES