Aftonbladet – 23 juli 1860, sida 2

Huru kunde ni våga tala om monsieur Lefövre för mig, sir? Men ni vet ju alltsammansu, svarade mir Durand förtviflad. ; Jag, sir, jag. Vill ni nu håna mig till på köpet ? Men när ni kom den der qvällen, ni vet, och ringde, då jag bade. min nattmössa på Mig, då visste ni det säkert. Madame Martin bad honom högdraget att ej påminna henne hvarken om den: qvällen eller om hans uppförande då, och frågade än en gång om han ville håna henne till på köpet: onsieur Durand, som började förlira tåJamodet, sade vresigt att han ämnade äta middag, och var ohöflig nog att återvända till det andra rummet och till sin matlagning. Det är bra, sir, fortfor madame Martin i det yttre rummet, det är bra, sir, detta skall ni minnas. En dörr, som slogs igen, underrättade m:r Durand om att hon var borta. Hans första sjelfviska känsla var en bjertlig förnöjelse att bafva sluppit beanes hvzssa tunga och få äta sin mödosamt förvärfvade middag i fred. Derefter kom nu samvetsqval och bekymmer öfver det misstag han hade begått, och en allvarlig önskan att göra allt hvad som stod i bans makt att förbättra saken, så: vidt detta ännu vore möjligt. Monsieur Durand hade mycket af den slags nervösa blyghet; som mest Veger i sätt-t att vara och ej utesluter mod; och. fast det hos honomlåg sofvande, fanns det icke desto mindre. Han: blef nu fförargad öfver den förrätt Virginie lidit och beslöt att ofördröjligen ställa. allt till. rätta. 7; Derv hårdbjer:ade -bofven!utropade han, i det han tog sin hatt och käpp och. ilade ut;